Redan i lågstadieåldern börjar barn orientera sig i historisk tid. De använder språk, sagor, mor- och farföräldrars berättelser för att börja tänka kring historia. Det visar en färsk avhandling i historiedidaktik vid Malmö universitet.

—Min avhandling handlar om att förstå hur yngre barn lär historia genom att bli deltagare i en historiekultur, säger Joel Rudnert.
Tidigare forskning, menar Rudnert, handlar bland annat om att peka på elevers brist på kunskap och kunskapsluckor i historia. Rudnert har gjort precis tvärtom. Han undersöker hur barn mellan 4-12 år gör, säger och handlar ihop med ett antal historiska föremål som exempelvis stenyxor, strykjärn, mynt, mobiltelefoner och tv-spel.

Totalt ingår närmare 140 barn i Rudnerts undersökning om hur yngre barn orienterar sig i historisk tid. Merparten av barnen är mellan 7-9 år. Rudnert har samtalat med barnen i olika fokusgrupper. Samtalen utgår från begreppen tid, generation och spår. Vad är dåtid, nutid och framtid för barnen? De har fått placera ett antal föremål på en tidsaxel och tala om varför de gör som de gör.

Vilka är då de viktigaste resultaten?
—Barnen är överlag duktigare på att tala om tid än man tidigare trott, säger Joel Rudnert. Trots att de kan mycket lite om historia använder de äldre både siffror och periodbegrepp i samtal om historisk tid. Tidslinjen är ett stort stöd för barnen att lära sig historia.

—Intressant är att ju mer barn förstår av historisk tid desto mer förfinas deras språk. De yngsta barnen kan egentligen bara säga att stenyxan är gammal eller jättegammal, medan de äldre barnen sätter samman yxan med stenåldern.

Svårare med framtiden

Det är också tydligt, enligt Rudnert,  att barnen i undersökningen har lättare att tala om dåtiden än framtiden. De använder sig av far- och morföräldrars minnen och berättelser för att relatera till hur det var förr. Enbart någon enstaka lågstadieelev kan däremot associera till hur framtidens människor kommer se på ett av nutidens vardagsföremål, exempelvis ett strykjärn.
— Barn som förlorat kontakten med exempelvis mor- och farföräldrar och därmed dåtidens föremål och berättelser har också svårare att utveckla en förståelse för historisk tid.

—Historia är inte bara en vetenskap utan den är också beroende av berättelser, fortsätter Rudnert. Därför är det också spännande att se hur barnen tidigt använder sig av ramsor, sagor och tankefigurer för att just bli aktiva deltagare i historiekulturen.

Vem ska läsa din avhandling?
—Jag hoppas att lärare, museipedagoger och förskollärare kan få inspiration av avhandlingen. Sedan tror jag naturligtvis att historiedidaktiker med ett engagemang för lärande i historia och kanske även språkforskare och kognitionsforskare som intresserar sig för tid vill läsa den.

Text: Helena Smitt