För att lyckas arbeta språk- och ämnesutvecklande måste det finnas utrymme för läraren att reflektera. Det visar en studie på vård- och omsorgsprogrammet från en gymnasieskola där merparten av eleverna är flerspråkiga.

—Vi har en helt annan gymnasieskola idag än för bara tio år sedan, säger Maria Rubin. Lärare möter en mångfald av elever och att undervisa elever med olika förutsättningar och bakgrunder är en mycket större utmaning. För eleven handlar det både om att behärska svenska språket men också att erövra det ämnesspecifika språket.

Maria Rubin har själv erfarenheter som gymnasielärare i svenska, svenska som andra språk och religion. Hon vidareutbildade sig till speciallärare och har arbetat med nyanlända i språkintroduktionsprogrammet innan hon började sin forskarutbildning.

Möjligheter och hinder

Hennes avhandling är en aktionsforskningsstudie tillsammans med tre lärare inom ämnet medicin på vård- och omsorgsprogrammet. Syftet är att visa på möjligheter och hinder när det gäller hur elever deltar i olika ämnesspråkliga aktiviteter i undervisningen. Rubin utgår från nordisk forskning om inkludering och forskning, från framförallt Nederländerna och Australien, om hur språk utvecklas tillsammans med ämnesförståelse.
För att främja språkinriktad ämnesundervisning behöver elever vara språkligt aktiva. Elever måste få möjligheter att använda sitt språk både muntligt och skriftligt. Läraren måste också utgå från elevers vardagssituationer och vardagsspråk så att läraren och eleven kan skapa bryggor över till det mer specifika ämnesspråket. För det tredje måste det finnas språkligt stöd. Grafiska modeller av andningsorganen visade sig vara ett exempel på språkligt stöd i just Rubins studie av elevers deltagande på vård- och omsorgsprogrammet på en gymnasieskola.

Skapa svängrum för elevers deltagande

—Språkinriktad och inkluderande undervisning är en ständigt pågående process, fortsätter Maria Rubin. En förutsättning är därför att det finns utrymme för läraren att planera, genomföra och framförallt reflektera över sin egen undervisning.  
Rubin lyfter fram något hon kallar inkluderingsdidaktiska byggstenar och hur lärare kan skapa förutsättningar i undervisningen. Rubin menar att läraren kan skapa svängrum så att elever blir språkligt aktiva och kan bli självständiga.
—Det finns en risk att lärare tar över både taltid och tanketid, fortsätter Rubin. En annan risk är att läraren förutsätter att eleven redan är självständig men det är något eleven kan utveckla.
Språk-, ämneslärare och specialpedagogen måste också på ett helt annat sätt arbeta tillsammans och ta stöd av varandra, enligt Rubin.


Målet är att språk- och ämnesutveckling går hand i hand för alla elever.

—Min studie pekar dock på hur komplex undervisningssituationen är. Trots aktivt stöd behöver en del elever mycket mer stöd. Andra elever som är långt framme skulle behöva betydligt mer utmanande uppgifter för att komma vidare.

Maria Rubin hoppas att gymnasielärare ska läsa avhandlingen då det gjorts mycket lite praktiknära forskning om vad som händer i gymnasieskolan. Hon tror att lärare kan inspireras.

—Även rektorer och beslutsfattare skulle behöva läsa den då den sätter fingret på att det krävs resurser och tid för att arbeta språk- och ämnesutvecklande.

Text: Helena Smitt