Fördjupat EU-samarbete väcker fortsatt svensk ambivalens

– När Sverige gick med 1995 var det av ekonomiska skäl och det var heller inte längre ett säkerhetspolitiskt vägval. Det skiljer Sverige från Finland som såg säkerhetspolitiska vinster med att sätta sig i den europeiska båten. Samtidigt har Sverige varit väldigt aktiva vid militära fredsinsatser och pådrivande vad gäller civil krishantering, säger Calle Håkansson, doktorand vid Malmö universitet och aktuell med två vetenskapliga artiklar om ämnet.

Ändå har den svenska bilden aldrig varit att EU ska ägna sig åt försvars- och säkerhetspolitik.

– Här har vi sett en förändring på senare år. I de utrikespolitiska deklarationerna stod det tidigare att EU var vår viktigaste utrikespolitisk arena, nu ser vi att det även beskrivs som den viktigaste säkerhetspolitiska arena, säger Calle Håkansson.

Han saknar en svensk debatt om EU-frågorna, framför allt eftersom EU fördjupat samarbetet på flera plan. Det handlar om en ”alfabetssoppa” av både överstatliga och mellanstatliga initiativ, menar Calle Håkansson och ger några exempel:  försvarssamarbetet PESCO, en årlig försvarsöversyn (CARD) och den europeiska försvarsfonden (EDF). En lång rad initiativ har kommit till inom EU sedan EU:s globala strategi (EUGS) lanserades 2016.

Initiativ som den europeiska försvarsfonden är dock inte helt okomplicerade för ett land som Sverige med en stor försvarsindustri som både är privat och utlandsägd. I andra länder äger staterna själva sin försvarsindustri eller så ägs den gemensamt på europeisk nivå.

– Om man väljer att enbart satsa på europeiska företag, så kan det missgynna den svenska försvarsindustrin, som även involverar brittiska och amerikanska företag. Här finns en osäkerhet. Det är viktigt för Sverige att ha ett fortsatt positivt samarbete med både Storbritannien och USA, säger Calle Håkansson.

EU efter Brexit

Även om det funnits europeiska ambitioner om gemensam säkerhets- och försvarspolitik sedan 1950-talet har medlemsstaterna länge motsatt sig detta. Dessa idéer föll därför snabbt i glömska och fokus blev istället sådant som ekonomisk integration och inre marknad. För några år sedan hade kommissionen inte heller rullat ut den här typen av initiativ inom säkerhet och försvar som vi nu ser, menar Calle Håkansson.

Men Brexit har på många sätt ritat om den politiska kartan. Storbritannien har till exempel stoppat flera tidigare överstatliga initiativ, till exempel vad gäller fördjupat försvarssamarbete, medan Sverige har ”hukat bakom Storbritannien”.

– Efter Brexit blev frågan om Sverige skulle ta Storbritanniens nejsägarroll eller förändra sin politik. Inledningsvis försökte Sverige ta över Storbritanniens roll, men så insåg man att detta skulle innebära att bränna för mycket politiskt kapital. Nu handlar det mer om att Sverige väljer sina strider och det betyder att man svänger inom en del frågor, säger Calle Håkansson.

Att försvars- och säkerhetspolitiken ska vara mellanstatlig försöker Sverige ändå fortsatt försvara, menar Calle Håkansson: 

– För Sverige är det också viktigt att EU inte duplicerar Nato. Det har att göra med att Sverige är extremt integrerade i Nato, trots att vi officiellt inte är medlemmar.

Samtidigt råder mycket osäkerhet just nu. Hur till exempel coronapandemin kommer påverka försvar och säkerhet i Europa är för tidigt att säga.

– Kriser brukar leda till mer integration och fördjupat samarbete. Det tror jag vi kommer se på en rad olika politikområden efter coronapandemin. De försvar- och säkerhetspolitiska dimensionerna kommer fortsatt vara aktuella, säger Calle Håkansson.

Text: Ellen Albertsdóttir