Tillgång till spa, vinkällare och gemensam takterrass. Det uppdaterade konceptet gemenskapsboende ser inte längre ut som det gjorde förr. ”Att dela bostad handlar i det här sammanhanget om lyx. Du ska gymma, sola och dricka fina viner”, säger Karin Grundström, professor i arkitektur vid Malmö universitet.

Historiskt har delat boende i kollektivhus handlat om att dela på hemarbetet och umgås med andra över familjegränserna. Men Karin Grundström forskar om andra, och nya, typer av bostadsdelning. Det handlar dels om lyxbostäder med hotellkänsla och dels om så kallad co-living. Vad båda koncepten har gemensamt är att det är en möjlighet att sälja eller hyra ut lägenheter eller rum dyrt genom att erbjuda olika mervärden.

Co-living-konceptet handlar om att de boende har ett eget rum eller en studio och delar kök och badrum. Konceptet innefattar sådant som veckostädning och tillgång till bilpool eller lånecyklar. Ibland erbjuder konceptet också gemensamma aktiviteter. Co-living är vanligare i Asien och USA, men det har börjat komma i Stockholm och planeras också i bland annat Göteborg och Lund.

– I Sverige tycker vi inte det är så konstigt att dela eftersom vi ha en historia av delade tvättstugor och gemensamhetslokaler. Men om det funnits ett överflöd av bostäder hade det inte varit lika attraktivt att flytta in i något som liknar en studentkorridor. Mängden och marknaden för co-living har med bostadsbrist att göra, säger Karin Grundström.

Hotellkänsla hemma

Lyxbostäderna, som Victoria Park i Malmö eller Svea fanfar i Stockholm, riktar sig istället till målgrupper som aktivt söker lyx, i form av reception, gym, spa och vinkällare. Konceptet erbjuder ofta gemensamma ytor för arbete och fritid, liksom anställd personal som tar hand om fastigheten.

Hotellkänslan ses som något eftersträvansvärt och överhuvudtaget börjar gränsen mellan hotell och bostad alltmer suddas ut. Under pandemin har även flera lyxhotell hyrt ut sina rum på månadsbasis – ibland med bufféfrukost, fluffiga kuddar, städning och tillgång till gym.

Hemhjälp på väg tillbaka

Det nya sättet att bo kan dock få konsekvenser som inte är helt synliga.

– Efter andra världskriget har det inte funnits hembiträden i Sverige. Med lyxkoncepten smyger det sig in. Du har inte hemhjälp utan bostadsrättsföreningen eller hyresvärden sprider ut det på flera olika företag. På så sätt kommer det in bakvägen, säger Karin Grundström.

Karin Grundström ska nu fortsätta studera delandet. Hon ska intervjua boende, byggare och de som utvecklat koncepten, samt kartlägga socioekonomiska skillnader som trångboddhet.

– För en del är det fantastiskt att dela bostad, och det bidrar till livskvalitet på olika sätt. För andra kan det begränsa livsmöjligheter om du tvingas bo med andra. Det kan till exempel bli svårare att bilda familj, säger hon.

Text: Ellen Albertsdottir

Bostadsdelandets historia

I Sveriges första kollektivhus Markeliushuset, uppfört 1935 i samarbete med Alva Myrdal, fanns anställd personal som skulle ta hand om barnen, tvättnedkast på varje våningsplan så det gick att få hjälp också med detta, och en mathiss i varje lägenhet för matbeställningar från köket på bottenplan. Uppemot tjugo personer var som mest anställda för att sköta huset.

– Då var tanken väldigt modern och tanken bakom huset var att det inte finns tid för det repetitiva arbetet om båda föräldrarna ska jobba. Men det blev ganska dyrt att ha personal. Då kom det kritik att det var för välbärgade personer, säger Karin Grundström.

Det första kollektivhuset var alltså ingen hållbar idé och ersattes snart av kollektivhus där de boende delade på städning och service. Kollektivhus är idag en av flera former av gemenskapsboende och finns fortfarande på flera håll i Sverige.

Om forskningen