Musik och musikfestivaler förknippas med sommar. Men om du så är rock-, pop- blues- eller countryfan – har du någonsin funderat på hur din favoritartist använder humor i musiken och mellan låtarna? Och varför? Nu har en grupp forskare skrivit en bok om kopplingen mellan musik och humor.

Populärmusik har alltid varit förknippad med humor, menar historieprofessor Mats Greiff, Malmö universitet. Han är en av författarna i boken The Routledge companion to popular music and humor.

—Tidigt gycklade artister med överheten under medeltida karnevaler, säger Mats Greiff. Detta utan att överheten utövade repression tillbaka. Så har det fortsatt.

I den nu aktuella boken skärskådar ett 50-tal forskare humor bland afroamerikanska kvinnliga sångare, country, jazz, punk, calypso, sydafrikansk musik efter apartheid, hip-hop m.m. Forskarna är också intresserade av utvalda artister och hur de använder humor som stilgrepp och för att fånga sin publik. Men här finns också en del om humor på vita duken och slutligen ett avsnitt om humor kopplat till genus, sexualitet och politik. I det sista avsnitt behandlas bland annat subversiva humoristiska sånger i Egypten och humor som vapen i förtyckande regimer som Ryssland.

Underminera makten

—Det finns många exempel på hur humoristiska musiktexter används i diktaturer för att underminera makten, fortsätter Mats Greiff. Här finns starka traditioner i hela det forna Östeuropa.
I England brukades den tidigare music-halltraditionen på liknande sätt, enligt Greiff. Music-hallarenorna var starkt förknippade med en arbetarklass som drev med överklassen samtidigt som där fanns en god portion av självironi, menar Greiff. Traditionen fördes över till pop- och rockscenerna.
—En gång när Beatles skulle uppträda fanns delar av det engelska kungahuset med i publiken, säger Mats Greiff. John Lennon lär då ha sagt ” ni där bak kan applådera men ni längst fram kan rassla med era juveler.”

Om en sopgubbe

Greiffs eget bidrag handlar om artisten Lonnie Donegan som var oerhört stor på 1950-talet. Han började som en utpräglad jazzmusiker och spelade bland annat med Chris Barber och Ken Colyer. Enligt Greiff kombinerade Donegan blues och vit amerikansk folkmusik, som var radikal och förknippades med starka vänstersympatier, med just brittiska music-halltraditioner. På det sättet skapade han sin egen stil kallad ”skiffle.” Denna ”skiffle” blev oerhört populär bland den första ungdomsgenerationen som kom på 50-talet. Den gjorde också att ungdomarna själva började spela  då ackorden var enkla. Fler än 300 000 brittiska ungdomar prövade att spela ”skiffle”, enligt Greiff, där Donegan var den stora inspiratören.
—Donegan förde in starka drag av humor, som snarast var karnevalistisk, fortsätter Greiff. En av hans mest kända låtar My oldman is a dustman handlar om en ”sopgubbe” och är en hyllning till arbetarklassen. Ett av de minst statusfyllda jobben behövs för utan sophämtare slutar hela samhället fungera.

Greiff menar att Donegan liksom senare det svenska radarparet Hasse&Tage också introducerade aktuella händelser och nyhetsrubriker i och mellan låtarna som kommenterades av artisterna, vilket ger associationer till dagens musikscener.

Som förändrande kraft

—Vissa forskare menar att populärmusiken är mindre viktig och bara är förströelse och underhållning för den breda massan. Vår forskning visar däremot att populärmusiken har använts, används och kommer att användas som förändrade kraft i samhället.

Därför kan Mats Greiff inte låta bli att berätta om några aktuella exempel. Folk och Rock i Malmö ordnade nyligen en konsert med Amy Rigby och hon sjöng bland annat The president can’t read, vilket är en tydlig drift med president Donald Trump. En annan artist var Tom Russel som sjöng Who is going to build your wall when the Mexican worker is gone.

Text: Helena Smitt

Mer information: