Vad gör att nyanlända har lättare eller svårare att etablera sig på arbetsmarknaden? Forskare på Malmö universitet pekar ut fem ”idealtyper” för att beskriva processen i etableringsfasen, i en ny forskningsrapport.

Det är sociolog Elin Ennerberg som gjort studien på uppdrag av IFAU, institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. Utifrån ett digert material från tre arbetsförmedlingskontor har hon vaskat fram vissa mönster som upprepar sig.

Man vet att den genomsnittliga tiden för nyanlända invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden är 7-8 år. Från politiskt håll har man på olika sätt strävat efter att korta den tiden.

Sedan 2010 är det Arbetsförmedlingen, genom etableringsreformen, som har huvudansvaret för nyanlända och deras etablering på arbetsmarknaden. Det tvååriga etableringsprogrammet drevs igenom politiskt för att det skulle bli ett starkare fokus på arbete som ett steg till integration. Kommunerna hade tidigare huvudansvaret genom olika introduktionsprogram, riktade till nyanlända. Men dessa introduktionsprogram var ifrågasatta av vissa aktörer för att vara alltför omhändertagande och socialt inriktade.

Elin Ennerbergs kvalitativa studie har följt drygt 180 nyanlända. Hennes huvudfrågor handlar om hur  gruppen nyanlända kan beskrivas? Hur ser deras väg ut genom etableringstiden?

...det finns väldigt stora skillnader bland de nyanlända som inte alls är en homogen grupp.


—Jag ville förstå processen då det finns väldigt stora skillnader bland de nyanlända, som inte alls är en homogen grupp.
— Jag vill också poängtera att min studie är gjord innan de stora flyktingströmmarna 2015 och 2016.  

Etableringsfasen innehåller stöd från Arbetsförmedlingen och heltidsaktiviteter som exempelvis SFI, yrkessvenska, arbetsmarknadsutbildning, praktik mm.

Så vilka är de viktigaste resultaten?

— Jag kunde se olika kategorier/mönster för nyanlända under etableringen. Jag har försökt att renodla dessa kategorier men ”idealtyperna” ger naturligtvis ingen heltäckande bild.
”Svensklärare” är de som snabbt har förmågan att lära sig svenska och yrkessvenska. Många av dessa har antingen en akademisk utbildning i bagaget, eller söker sig till högre utbildning. En annan kategori kallas ”frustrerande arbetssökande”. De har ett tydligt mål att skaffa sig ett jobb i Sverige, men praktikplatsen kanske inte leder vidare, de kanske återgår till arbetsmarknadsutbildning och trots många försök lyckas de inte få ett varaktigt jobb. En tredje grupp kallas ” vilsna etablerare” . De lyckades kanske inte ens få den initiala arbetsmarknadskontakten. De prövar på olika åtgärder men hittar inte något som passar just dom. Här finns det inte heller någon plan för att gå vidare. En fjärde kategori är ”arbetsfinnaren” som snabbt etablerar ett nätverk och hittar ett jobb. Det kan vara ett nystarts- eller instegsjobb, men de finner vägar in på arbetsmarknaden i anslutning till etableringstiden. Så den femte kategorin ”etablerare med förhinder”. De kanske har olika hälso- och sociala problem som gör att det är svårt att ta del av arbetsmarknadsåtgärderna.

—Det är tydligt att de nyanlända har varierande förutsättningar att ta del av de åtgärder som står till buds inom etableringen, säger Elin Ennerberg.

Arbetsförmedlingen delvis ny roll

—Uppenbart är också att Arbetsförmedlingen får en delvis ny funktion då de också får frågor som rör socialpolitik eller integrationspolitik. Så i stället för att enbart stärka arbetsmarknadsperspektivet för nyanlända så blir konsekvenserna också att Arbetsförmedlingen till viss del får ta sig an sociala frågor. Omsorgsperspektivet försvinner inte helt, då vissa flyktingar har många frågor som måste lösas gällande exempelvis bostad, hälsa, familjeåterförening m.m.

Text: Helena Smitt