I Bokstafetten lyfter universitetets personal, forskare och lärare sina stora läsupplevelser. Denna gång är det universitetslektor Berndt Clavier (vid Fakulteteten för Kultur och samhälle på institutionen för konst, kultur och kommunikation) som valt ut böcker.

Böckerna

"The Last Voyage of Somebody the Sailor"

av John Barth

Det kanske är rimligt att börja från början. Eller är det det? Går det ens att börja från början? Och vad har början med något att göra? Det är just dessa frågor som ställs på sin spets i Barths bästa roman. Men jag måste dock höja ett varningens finger: att läsa Barth är inte lätt! Han är en av de författare som knutits hårdast till postmodernismen. Här får vi möta en man som ligger för döden i en sjukhusbädd där en vagt bekant främling satt sig på en stol framför honom. Han harklar sig och börjar en berättelse men hon avbryter honom abrupt. ”Jag har redan hört den”, säger hon, korsar benen och rättar till sin kjol och sin gröna tunika. ”Inte denna,” vädjar han. ”Jag har hört alla,” svarar hon kallt. Men han står på sig och berättar en berättelse som Scheherazade, berättaren från Tusen och en natt, ska ha berättat på sin dödsbädd. Berättelsen i första person övergår i tredje person och vi möter en gammal och sjuk Scheherazade som längtar efter döden, en död som kommer till alla i hennes närhet utom henne själv. Men en kväll lyckas hon hejda döden och han sätter sig ner vid hennes sjuka kropp. Han ser själv trött ut, grått skägg och rynkigt ansikte, inte helt olik den berättare vi just lämnat. Priset för att han ska ta henne med är en berättelse, en grym omkastning av Scheherazades öde i Tusen och en natt. Tredjepersonsberättandet blir plötsligt ett berättande in andra person där läsaren omfattas av ett vi som ska föreställa sig att Scheherazades sista berättelse är den om Simon William Behler, en företrädare för vad som på 1970-talet kom att kallas ”the new journalism”, en journalistik som använde fiktionens stilgrepp i sitt berättande. Problemet är bara att denne Behler inte längre befinner sig i den journalistiska verkligheten utan i självaste Tusen och en natt. Här måste han blidka Sindbad sjöfararen som inte bara är hans värd utan också en rovgirig mördare. Samtidigt måste han lista ut hur han hamnat i denna klassiska berättelse. Enda utvägen är att berätta sin berättelse för Sindbad och hans hov och därigenom rekonstruera det händelseförlopp som försatt honom i denna fiktion. Som om det skulle vara en utväg.

"The Hawk in the Rain"

av Ted Hughes

Hughes första diktsamling är ett koncentrat av allt han skulle komma att skriva och bli. Två år tidigare hade han vänt akademin ryggen och lämnat universitetet i Cambridge. Det var framförallt litteraturvetenskapen han tröttnat på – en värld som han beskrivit som innesluten och inneslutande. Känslan som uppstår i läsningen av The Hawk in the Rain har heller inte med ord eller alfabet att göra. Här finns inga bilder att jämföra med, inget språk man måste lära sig, inga system som kan bekräfta en position. Här möter vi ett diktjag som lämnat kartorna bakom sig. Vem som helst som någonsin stannat upp och tittat sig omkring har en beröringspunkt i Hughes diktning.  Från den första radens hältramp i lera finns här ett klafsande som vi alla vet slutar i död. Den lera som griper oss om anklarna kommer en dag att vara vår kropp. Vi vill helst slippa se detta kretslopp – vår enda verkliga framtid. Denna dödens närvaro är inget problem för huvudpersonerna i Hughes diktning, höken i regnet, jaguaren, tanke-räven och hästarna. Trösten är diktjagets förmåga att se dessa djurs oberördhet och jämnmod – och hoppet om att få dela hästarnas sinnesro:

Deras hängande huvuden, tålmodiga som horisonter
Högt över dalen, i de röda förgörande strålarna —

I de trånga gatornas larm, gåendes genom åren och ansiktena
må jag fortfarande få möta minnet av denna ensamma plats

Mellan bäckarna och de rödfärgade molnen, och höra morkullan,
höra horisonterna fortgå.

"Händelser vid vatten"

av Kerstin Ekman

För mig är Kerstin Ekman en slags själsfrände till Ted Hughes. Hennes värld är kanske inte hedarna. I Ekmans romanvärld möter vi skogen och myrarna, dels som konkreta platser men också som själsliga rum. Svartvattnet heter byn som huvudpersonen flyttar till. Här möter hon en värld i fritt fall: ett dubbelmord i resterna av skogsbolagens naturmord. Jag råder alla att snabbt kasta sig över ett exemplar av Ekmans roman, helst innan premiären på TV-serien i början av nästa år. Det är säkert bra TV men kommer aldrig att kunna skildra mörkret och ensamheten som möter läsaren av denna roman.

"På fjälltur: Turbeskrivningar. Sarek"

av Claes Grundsten

Där högplatån Luohttolako möter den långsträckta dalen Sarvesvagge finns det många videsnår. Där finns också fjällbjörk. Och de av oss som varit där vet hur svår en brant terräng med fjällbjörk och vide kan vara. Men också hur stor belöningen är för de som trotsigt kämpar vidare. Pårtemassivet, Sareks södra torn, är hem för två av Sveriges högsta berg, Bårddetjåhkkå och Balgattjåhhkkå, båda över 2000 meter. Men inget kan egentligen förbereda en för en vandring över Luohttolako: det är som att besöka en värld bortom jorden. Grundsten är mer än en fjällguide och naturfotograf: det finns ögonblick av konkretion i hans beskrivningar av färdvägar genom Sarek som finner en klangbotten i hans efternamn. Och ni som av olika anledningar aldrig kommer att vandra i denna karga natur kan ju plocka fram en tusenlapp. På baksidan av Dag Hammarskjölds porträtt finns en bild från Sarek tagen av Grundsten.

"The Habit of Rivers: Reflections on Trout Streams and Fly Fishing"

av Ted Leeson

Leesons bok om öringen och de strömmar i vilken den lever ansluter sig till en tradition som har anor tillbaka till Izak Waltons The Compleat Angler från 1653. Vad många inte vet är att Waltons bok är början på en ny sorts prosatradition i England, en prosa som växlar fritt mellan naturskildring, teologi och filosofi och som ofta klarade sig undan en granskande censur på grund av sin förmenta oskyldighet. Hos Leeson är flugfisket endast en förevändning: det är det strömmande vattnets andetag som han söker. Det forsande vattnet uppmanar oss, pockar på oss, hävdar han. Vårt bästa svar är att dra på oss ett par vadarstövlar och ställa oss i strömmen med ett flugspö i handen. Här finns ett förhållningssätt till det vilda som ekar av visdom och vördnad. Detta är säkerligen den bästa boken om fiske som kan läsas.

"The Essential Foucault: Selections from Essential Works of Foucault, 1954-1984"

av Michel Foucault

Det finns få tänkare som har förmågan att generera synteser av andras ord och tankar och samtidigt skapa något nytt. Foucault är idag en av akademins mest citerade författare. Ändå förvånas och överraskas jag varje gång jag läser honom. Den princip han följer genom hela sin karriär kan uttryckas i en naiv fråga: tänk om vi slutar förstå världen genom universella begrepp såsom subjekt, stat eller rationalitet och istället låter det partikulära och tidsbundna utgöra utgångspunkten för våra analyser? Foucaults förmåga att göra den enskilda, ibland aparta, händelsen till en grundval ställer mycket på sin ända. Ofta vilar vår tanke i en medveten dunkelhet, som t ex när vi låter historien utgöra förklaring för något som sker nu. Denna tidsbundenhet, att vårt förflutna har föregått vår samtid skapar en fiktiv kausalitet som vi ofta nöjer oss med. Men om vi orkar att ta oss förbi denna enkla tanke hamnar vi genast i ett problem: hur ska vi kunna benämna det som sker utan att låta tiden vara vår förklaring? Foucaults svar är genialt: låt oss försöka förestå vår verklighet genom att beskriva hur vi problematiserar den. Vad är det som låter oss framhålla att just detta är ett problem, att just detta måste problematiseras? Nu har vi flyttat frågan från världen som objekt eller fenomen till vår egen varseblivning av den. I den föreslagna boken får läsaren ett tvärsnitt av hela Foucaults författarskap, och tillika en serie med intervjuer som ofta är klarläggande och uppmuntrande.

"Mythologies"

av Roland Barthes

Om Foucault är den stora utgångspunkten i min egen forskning om kulturpolitik så är Barthes min stora intellektuella kärlek. De båda har förstås beröringspunkter: när Foucault la ner sin själ för att få Barthes accepterad som professor i Collège de France svarar Barthes upp med as skriva Fragments d’un discours amoureux (eng. A Lover’s Discourse: Fragments). Foucault blir skräckslagen. Hur framstår han själv nu när han slagits för att Barthes ska få den ärofyllda utmärkelsen? Men Barthes bryr sig inte. Det rör honom inte i ryggen att tala om kärleken när han just blivit hela Frankrikes professor. I Mytologier möter vi en betydligt mindre älsklig Barthes: här får vi skönja hur den nya modellen av Citroën bokstavligt talat öppnar dörren för en ny form av taktil konsumtion, en beröringens prostitution som utgör självaste essensen av småborgerlighet.

"Mimesis: The Representation of Reality in Western Literature"

av Erich Auerbach

Auerbachs bok har unisont hyllats i mer än ett halvsekel. Ändå menar jag att den är illa förstådd. Min position är naturligtvis i minoritet, kanske så liten att den endast består av mig själv. Jag menar nämligen att detta storverk är en eftertanke till en betydligt mindre essä som Auerbach skrivit åtta år tidigare. Den texten heter Figura och är en begreppshistoria om just begreppet figura. Auerbach tar med läsare på ett fall genom millenier och sekler och beskriver hur begreppet figura genererat en tolkningstradition som ursprungligen handlade om hur det gamla testamentet i Bibeln kunde sägas förespegla det nya testamentet. Denna figurala tolkningsstrategi kom så småningom att appliceras på verkligheten och gav upphov till ett historiebruk vi alla någon gång begagnat: att se en historisk händelse förespeglad i en annan. I Mimesis återvänder Auerbach till figuraltolkningen på ett överraskande sätt: nu är det luckorna i en berättelse som bjuder läsaren till dans. I den första essän jämför han Odyssén med Första Mosebok i Bibeln: där Odyssén ställer upp lista efter lista i ett evigt parataktiskt upprepande lämnar Bibeln läsaren med ett minimum av information. Det allra mesta är tomrum vilka läsaren själv måste fylla. Och det är detta tomrum som utgör kärnan i Auerbachs läsning av den västerländska litteraturen. Det är i tomrummet som verkligheten ges gestalt.

"Poetry, Language, Thought"

av Martin Heidegger

Med Auerbach “under my belt and not on my back” som man kan säga på engelska vänder jag mig mot Heidegger i min egen litteraturvetenskapliga forskning. Den föreslagna volymer innehåller sju essäer som handlar om konst och den konstnärliga verksamheten. Det är sju sena essäer av Heidegger varav den mest kända är ”Konstverkets Ursprung”, och som också finns översatt till svenska. För mig finns en tydlig koppling mellan Auerbach och Heidegger i deras förhållande till tomrummet som föregår varje tolkning, varje ögonblick av mening. I Heideggers fall sker detta genom en öppning som konsten genererar och där vi kan vila in en slags relation mellan världen och tingen — en vila och en relation där det konstnärliga uttrycket förlänar tingen deras förmåga att bära en värld.

"Breathturn into Timestead: The Collected Later Poetry: A Bilingual Edition"

av Paul Celan

Att bära en värld är just vad tingen gör i Celans poesi. Känn bara på orden ”Atemwende” (sv. Andningsvändning) och ”Zeitgehöft” (sv. Tidsgård). Jag bor sedan en tid på en gård som på skånska benämns med ordet ”ställe”. Ett skånskt ”ställe” är inte direkt en svensk gård – det är någonting mindre, osäkrare, fattigare. En gång i tiden var det nästa steg ovanför ett torp. På engelska finns ordet ”farmstead” som ju har ett eko i ordet ställe. Och många skånska ”ställen” har en gång varit torp, så också mitt ”ställe.” För mig bär tingen på världar och Celans poesi är kanske den diktning som träffar mig djupast i hjärtat. Dessa sena diktsamlingar är utgivna i en tvåspråkig edition där den tyska dikten återfinns på bokuppslagets vänstra sida och den engelska översättningen på den högra. Den engelska utgåvan har funnits ett tag men 2020 kom även en översättning på svenska, också den tvåspråkig.

"To the Lighthouse"

av Virginia Woolf

Woolfs fantastiska text är ett exempel på en ”tidsgård”. Detta är en av världslitteraturens mest tekniskt fulländade romaner. Nästan allt i To the Lighthouse utspelar sig i en serie geometriska figurer: rektanglar som fönster- och dörrkarmar, det stora middagsbordet, Lily Briscoes staffli. Varje moment är en punkt som finner sin kontrapunkt på ett annat ställe i texten. I centrum står Mrs. Ramsay. Hon är alla andra karaktärers händelsehorisont. Alla vill de ha henne: barnen, maken, männen som maken omger sig med, och Lily. Det är en roman som ytterst handlar om vårt behov av kärlek och bekräftelse, och om vår underliga oförmåga att älska varandra.

"Outline"

av Rachel Cusk

Cusks roman utgör den första i en trilogi och är ett försök att förnya romangenren på ett oväntat sätt. Här möter vi en förstapersonsberättare som inte själv syns och vars berättelse helt och hållet består av det andra säger till henne. Normalt skulle vi koppla denna typ av osynlighet till berättelser i tredje person. Det hela kompliceras ytterligare av att berättaren lånar drag av Cusk själv. Resultatet är en oväntad förening av autofiktion, dagbok och essä. Att Cusk retat gallfeber på en moraliserande offentlighet i Storbritannien med anledning av hur hon skildrar moderskapet är bara en stor bonus. Jag ser Cusk som en arvtagerska till Woolf, en slags écriture féminine som bygger en atmosfär i berättandet som är så drabbande att det inte går att sluta läsa.

"Turtle Island"

av Gary Snyder

Diktsamlingen utgör mitt eget ekologiska uppvaknande. ”Turtle Island” är namnet vissa amerikanska urfolk använde när de benämnde sin kontinent. Här finns många av Snyders bästa dikter men också en koppling till vad som är att betrakta som hans filosofi, något han kallar ”the practice of the wild”. Jag är själv djup inne i denna det vildas praktik och ser Snyder som en av förgrundsgestalterna i den andningsvändning som måste komma om människan inte ska föröda denna planet.

"The Overstory"

av Richard Powers

Kanske är detta de senaste årens viktigaste roman. Den är stor på alla sätt: omfångsrik i antalet sidor och ett formexperiment som jag har svårt att sätta ord på. Utgångspunkten är en slags travesti på första moseboken, ett bibliskt anrop som visar sig komma från en värld bortom de mänskliga sinnena. Sen övergår den i en serie livsteckningar, spridda på personer som inte har något med varandra att göra. Vissa av dem sammanstrålar så småningom i kampen för att rädda skogar med enorma naturvärden från skövling. Några av dem blir klimatterrorister. Andra verkar i periferin av den dramatik som är romanens huvudfåra. Här låter den självutnämnde ateisten, Richard Powers, träden tala. Han bygger sin natursång på den vetenskap om trädens underjordiska kommunikationssystem som forskare på senare tid kunnat belägga, ”en underjordisk välfärdsstat”, som en av karaktärerna uttrycker det.

"Book of the New Sun: Volume 1 Shadow and Claw. Volume 2 Sword and Citadel"

av Gene Wolfe

The Book of the New Sun är egentligen en roman på över tusen sidor. Förläggaren övertalade Wolfe att dela upp den i fyra delar. Tyvärr finns också en uppföljande roman, The Urth of the New Sun, i vilken Wolfe försöker förklara de tolkningsrum som de första fyra romanerna öppnade utan att stänga. I The Internet Encyclopedia of Science Fiction benämns romanen som den bästa science fiction roman som någonsin skrivits. Det kanske inte är fullständigt sant, men bra science fiction är det. Wolfs förebild är Marcel Proust och berättelsen kretsar kring minnets och sinnenas förmåga att fånga tiden. Handlingen utspelar sig i en framtid miljoner år från oss. Världen är i stort sett ödelagd och mänskligheten är en spillra av vad den varit. Men inget av det berättas med genremässig sedvana. Istället drabbas vi av poetiska bilder i en berättandeström som flyter fritt i tid och rum.