Sara Nilsson Mohammadi är leg. psykolog, specialist inom pedagogisk psykologi och doktorand inom utbildningsvetenskap.

Intro

Det har varit roligt att inför Bokstafetten få tänka igenom böcker som jag tyckt extra mycket om. Först kändes det lite främmande att jag, som ny inom akademin och en som länge inte såg mig själv som en läsare, skulle ge boktips vid ett universitetsbibliotek. Men ganska snart lämnade jag dessa tvivel och tänkte mest på att det skulle bli kul att få prata om böcker med andra. Vissa av böckerna har jag inte tänkt på under många år och några har jag läst ganska nyligen. Några böcker har jag skrivit om tidigare. Andra har jag inte färdiga tankar kring utan mer känslor kopplade till.

"Nu dog du: Bomberna århundrade"

av Sven Lindqvist

Nu dog du erbjuder en utforskning i bombernas och krigens logik. Sven Lindqvist skriver om krig som är mindre kända och ger nya perspektiv på mer kända krig. Han skriver om massförstörelse, cynism och hur de som bombas avhumaniseras.

I förordet välkomnar Lindqvist läsaren in i en labyrint av 400 kortare textstycken. Varje textstycke avslutas med en hänvisning till ett annat. För att följa berättelserna rör läsaren sig mellan textstycken, framåt och ibland bakåt i tiden. Lindqvist skriver: ”Var du än befinner dig är du omgiven av samtida händelser och samtida tankar, som tillhör andra berättelser än den du följer just nu. Det är meningen. Därigenom framstår texten som vad den är – en av många möjliga stigar genom historiens kaos.”

Jag är född i den iranska delen av Kurdistan mitt under kriget mellan Iran och Irak. Under de dryga fem år jag levde där befann jag mig på den mottagande sidan av fallande bomber, under hotet av gasattacker och hus som rasade. Lindqvists bok stärker mig i min övertygelse att bomber och krig inte erbjuder några lösningar på konflikter.  

"Persepolis"

av Marjane Satrapi

Persepolis är Marjane Satrapis serietecknade självbiografi i fyra delar. Satrapi tar med läsaren på en resa som innehåller såväl Irans moderna historia som politisk idéhistoria. Med skärpa och humor gör hon upp med en romantiserad bild av den iranska monarkin och med den västerländska självgodheten. Samtidigt berättar hon om de orimliga villkoren under den islamiska regimens våld. Hon behåller hela tiden förankringen i sin personliga historia med återkommande separationer, djupt älskade personer som blir mördade på grund av sina politiska åsikter och olika strategier för motstånd. Boken är högst aktuell, inte minst med tanke på kampanjen Kvinna, liv, frihet som är del av ett intensifierat motstånd mot diktaturen i Iran.

"Pudlar och pommes"

av Pija Lindenbaum

Pudlar och pommes tar sin början på en liten ö där tre hundar och en vovve bor. En dag upptäcker de att de bara har ett fåtal potatisar kvar och klimatet på ön har ändrats så att det inte växer fler. Snart börjar allt på ön ta slut. Vatten, smågodis och virke. När det bara är en potatis kvar blir de tvungna att ge sig ut på havet för att hitta en ny plats där de kan bo. Efter en läskig båtfärd kommer de utsvultna hundarna och deras livlösa vovve fram till en plats där tre pudlar bor och där en massa potatis växer. 

Piija Lindenbaum tar upp stora frågor så som klimatförändringar, migration, medmänsklighet och rättvisefrågor på ett avskalat och lättförståeligt sätt. Som när det blir dags för middag för första gången på den nya platsen. Då motsätter sig en av pudlarna att hundarna ska få äta av deras potatis. Det slutar med att de tre pudlarna äter av en stor hög med pommes omgärdade av ett staket medan hundarna får dela på en enda kokt potatis. Och när det är dags att sova ställer sig samma pudel i dörröppningen till det enorma huset och säger: ”När man har ett så här stort hus så vill man vara ifred”. 

Pudlar och pommes speglar viktiga frågor i vår samtid på små barns nivå. Genom att använda sig av hundarna som en analogi för människor blir det lätt att ta till sig berättelsen och de existentiella frågorna utan att de blir för skrämmande. Berättelsens slut ger också hopp om att även de mest inbitna bevakarna av privilegier kan ändra sig om tillräckligt många tar ställning och agerar solidariskt.

"Män förklarar saker för mig"

av Rebecka Solnit

Denna essä är kanske mest känd för att ha inspirerat till debatter som ledde till myntandet av begreppet mansplaning. I essän berättar Rebecka Solnit bland annat om självgoda män som gör misslyckade försök att förklara saker för henne utan att inse att hon har expertis i ämnet. Solnit visar hur dessa episoder är en del av det spektra som utgör mäns våld mot kvinnor. Hon argumenterar också för en strukturell förståelse av våld. Hon visar hur olika våldsyttringar är möjliga i olika kulturer och samhällsklimat. Som deltagare i och delskapare av dessa kulturer och samhällsklimat bär vi alla ett ansvar för det symboliska och fysiska våld som yttrar sig.

"Flykten"

av Francesca Sanna

Flykten är en barnbok som med enkelt språk och utifrån ett barns perspektiv skildrar hur krig och flykt kan förändra tillvaron. Med färggranna illustrationer och en vackert skriven text har den gripit tag i mig och mina barn när vi läst den. Vi har bekantat oss med ett barn som brukar tillbringa sina somrar vid en strand byggandes sandslott. En dag kommer kriget. En dag tar kriget barnets pappa. Barnet, ett syskon och deras mamma börjar en resa till ett land långt bort. Ett land där de kan vara trygga. De packar sina tillhörigheter och säger farväl till den älskade katten. På resan möter de mörka hav, höga murar och hotfulla gränsvakter. Barnen har sin mamma som är stark och tröstar. När barnen sover får vi se att hon också hade behövt tröst.

Francesca Sannas text har hjälpt mig att samtala med mina barn och sätta ord på varför människor flyr från krig. Den har hjälpt mig att ge mina barn en glimt av flyktens villkor. Berättelsen har skapat en ram inom vilken jag kunnat förklara konsekvenserna av nationsgränser och en politik som hindrar människor från att söka fristad. Den har hjälpt mig förklarar varför jag, tillskillnad från mina barn, inte blir lyrisk när jag ser den svenska flaggan. Jag har berättat att nationsflaggor inte bara är något man firar fotbollslag med, utan att de också markerar de höga murar som hindrar människor att söka trygghet. Jag har berättat att hotfulla gränsvakter bland annat använder sig av nationsflaggor som sina symboler när de hindrar människor från att ta sig i säkerhet.

Flykten har varit en svår bok för mig att läsa. Varje gång har tårar velat välla fram när vi nått berättelsens slut. Utan undantag har jag fått svälja ett par extra gånger innan jag kunnat läsa de sista meningarna. Jag vet egentligen inte exakt vad som berört och gjort mig så ledsen. Är det barnen i berättelsen, mamman eller tanken på alla människor som just nu befinner sig på flykt? Är det flyktingbarnet inom mig, rädslan att mina barn inte ska förstå eller ännu värre, att de själva någon gång ska behöva genomleva en flykt? 

"Är detta en människa?"

av Primo Levi

Är detta en människa? stod länge oläst på min läslista. Jag kände ett motstånd mot att läsa ytterligare en bok om Förintelsen och dess ogripbara hemskheter. Till slut läste jag den, troligen till följd av en pliktkänsla gentemot Förintelsens offer och överlevare. Det visade sig vara en av de bästa böckerna jag läst, någonsin. Primos Levis text är ett gripande vittnesmål som ställer existentiella frågor om människans vara. Den ger insyn i koncentrationslägrens vardag och våldets likgiltighet. 

"Svart hud, vita masker"

av Frantz Fanon

Jag läste Svart hud, vita masker under en period i mitt liv då jag började få insikt i rasism som maktstruktur och hur det på olika sätt påverkade mig och min omvärld. Jag var trött på att försöka framstå som skötsam och ofarlig. Frantz Fanons texter hjälpte mig att sätta ord på det oframkomliga i att vänta på den vita världens bekräftelse och tillåtelse att existera. Hans texter hjälpte mig också att sätta ord på och bearbeta mina internaliseringar av rasism. Fanon kritiserar en psykologi som ser psykiska besvär som enbart följder av intrapsykiska konflikter utan att se till människors livsvillkor och de systemiska våld många lever under (ett tema som är ännu mer utvecklat i en annan av hans böcker, Jordens fördömda). Fanon inspirerade mig att följa andra spår än de mest ingångna inom psykologin.

"In the Darkroom"

av Susan Faludi

Susan Faludi skriver om hur hon återfår kontakt med sin 76-årige pappa i samband med att hon (pappan) genomgår könsbekräftande kirurgi. I In the Darkroom får vi följa Faludis försök att sammanfoga minnen av den misshandlande machopappan Steve med den Stéfanie som efter 25 års frånvaro tagit kontakt och vill fortsätta vara hennes pappa. Faludis försök att förstå och lära känna sin pappa får henne att gräva i familjens historia. Läsaren får bland annat lära om Faludis judiska släkt i det djupt antisemitiska Centraleuropa under andra världskriget. In the Darkroom är kritikerrosad. Faludi skriver insiktsfullt och balanserat om identiteter som formas, förhandlas och tillskrivs. Hon väver samman sin familjs historia med bredare samhällsmönster och psykologiska teorier.

Det som gjorde starkast intryck på mig och som jag bär med mig är Faludis redogörelse för psykoanalysens framväxt som en del av en judisk erfarenhet i Europa. Boken fick mig att inse att jag aldrig tänkt på hur Sigmund Freuds erfarenheter som del av en judisk gemenskap kan ha influerat hans psykoanalytiska teorier. Jag funderar också på hur det kom sig att jag under mina fem år vid psykologprogrammet i Lund aldrig diskuterade hur exempelvis fenomenet kastrationsångest kan förstås som något mer än symboliskt, en fantasi om att bli bestraffad, när judiska män faktiskt blev bestraffade och feminiserade av antisemiter. Vidare funderar jag över om Freud och Fanon faktiskt har mer gemensamt än jag tidigare trott.

"Min mors självbiografi"

av Jamaica Kincaid

Jag hade lite svårt att välja bland Jamaica Kincaids böcker till denna lista. Jag tycker om hur hon genomgående (i alla fall i det jag läst) skriver om kvinnor som följer sina begär, tar för sig och fullt ut njuter av sina kroppar. Kincaids huvudpersoner tycker om egenskaper i sina kvinnliga kroppar, exempelvis den lukt de utsöndrar, som många kvinnor lärt sig att skämmas över och dölja. Hennes huvudpersoner är på olika sätt drabbade av kolonialismen men visar alla en agens och en handlingskraft som ställer maktordningar på ända.

"En stund är vi vackra på jorden"

av Ocean Voung

Inom psykologin brukar man säga att små barn har ett magiskt tänkande där de bland annat tror att åldrande kan omvändas så att man blir yngre igen. Någonstans runt nioårsåldern börjar insikten om livets ändlighet och kroppens begränsningar att landa. Ocean Voung skriver vackert, poetiskt och träffsäkert om livet och dess förutsättningar. Hans formuleringar om vårt engångsliv skakade om mig och fick mig att inse att jag inte helt hade lämnat det magiska tänkandet bakom mig trots att jag snart var 40 år gammal. Någonstans trodde jag fortfarande att jag skulle kunna färdas bakåt i tiden och göra allt det där jag en gång valt bort. En stund är vi vackra på jorden bidrog till en liten och meningsfull existentiell kris där jag funderade över i vilken riktning jag ville driva mitt engångsliv.

"Never let me go"

av Kazuo Ishiguro

En sak jag gillar med Never let me go är att jag i början av romanen tror att jag vet en massa om den värld där historien utspelar sig (författaren berättar Klara och solen med samma teknik). Det finns visserligen redan från början passager som inte ger mening och ord jag inte riktigt kan placera. Till en början tolkar jag in dessa och får dem att passa in i min förförståelse av världen. Men en bit in i boken behöver jag omvärdera det jag trodde var sant om bokvärlden. Denna omvärdering medför också viktiga etiska frågor till världen utanför boken.

"Det där som nästan kväver dig"

av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag fick novellsamlingen Det där som nästan kväver dig av en väninna och är otroligt glad för att hon fick upp mina ögon för Chimamanda Ngozi Adichies skrivande. De tolv novellerna i samlingen berör, med något undantag, vardagliga händelser för kvinnor som alla har kopplingar till Nigeria. Adichie skriver levande och skapar en känsla av djup förståelse för karaktärerna som personer. Samtidigt går det att se hur de vardagliga händelserna står i förbindelse till strukturella förutsättningar och maktrelationer, särskilt när man funderar över de tolv berättelserna som en helhet.

När jag fick novellsamlingen hade jag ännu inte läste så mycket annat än min kurslitteratur och kanske delar av en och annan fackbok i samband med att jag gick någon studiecirkel. De korta novellerna gav mersmak för Adichies språk och perspektiv. De fick mig att våga ta mig an hennes tegelstensroman En halv gul sol, som jag fullkomligt älskade. När jag nästan läst ut en av Adichies böcker så blir det så att jag saktar in läsandet för att boken ska räcka längre. Jag har märkt att jag saknar Adichies röst när böckerna är slut.   

"Arv och miljö"

av Vigdis Hjorth

Jag gillar att bli tipsad om böcker av vänner. Däremot tycker jag inte om att läsa några recensioner, knappt baksidestexten, innan jag läst boken. Därför trodde jag ett tag att Vigdis Hjorths Arv och miljö var facklitteratur om typ gener och epigenes. Men det är en autofiktiv roman om destruktiva familjerelationer och huvudpersonens kamp för att få gehör för sin historia. Hjorth skriver avskalat och rakt. I hennes romaner får läsaren inte bara följa interaktioner mellan karaktärerna utan även huvudpersonens dialoger med sina internaliserade andra. Hjorth visar hur dialogerna vi för med oss själva, med våra föreställningar av våra signifikanta andra, är centrala för vårt meningsskapande. Bland de böcker jag läst av henne tycker jag att dessa dialoger bäst framträder i Är mor död?

"Ålaevangeliet: berättelsen om världens mest gåtfulla fisk"

av Patrik Svensson

Ålaevangeliet innehåller så väl vetenskapshistoria som Patrik Svenssons personliga historia. Mysterier kring ålen, dess metamorfoser, målmedvetenhet, förmåga att vänta och stoppa sitt åldrande samt hotet om dess utrotning är bokens röd tråd. Svensson tecknar samtidigt skickligt en historia som binder oss samman, som människor och som levande varelser på denna planet.

Boken innehåller hisnande fakta om exempelvis förutsättningar i de djupaste haven, dit solens strålar inte når, där dygnen saknar mening och livets rytm är en helt annan än uppe vid ytan. Svensson introducerar mig för pionjären och marinbiologen Rachel Carson, vars verk både har naturvetenskapligt och poetiskt värde. Han lyfter exempelvis fram följande textstycke som Carson författat: ”De djur som lämnade vattnet och började leva på land tog med sig havet i sina kroppar, ett arv som de fortplantade till sina efterkommande och som ännu idag förbinder alla landdjur med deras ursprung i urtidshavet. Fiskar, amfibier och reptiler, varmblodiga fåglar och däggdjur – alla äger vi i våra blodkärl en saltlösning, där ämnena natrium, kalium och kalcium finns lösta i nästan samma proportioner som i havsvattnet. Detta är vårt arv från den tid för tusentals miljoner år sedan, då avlägsna förfäder utvecklades från encelliga till flercelliga varelser och utvecklade ett inre cirkulationssystem, där till en början endast havsvattnet strömmade.”

Ett oväntat och roligt fynd i boken var att få följa en 19-årig universitetsstuderande Sigmund Freud. På uppdrag av sin zoologiprofessor begav han sig till en ort vid Adriatiska havet i jakt på ålens testiklar och potentiellt skapande av vetenskapshistoria. Ett ensamt arbete som gav upphov till en hel del frustration.

"I Am Rosa Parks"

av Brad Meltzer

I boken I am Rosa Parks får vi följa Rosa Parks och hennes kamp mot orättvisor, från det att hon är ett litet barn till dess att hon blir vuxen och engagerar sig mot den institutionaliserade rasismen i USA. Rosa förklarar för läsaren hur hon och andra som kategoriseras som svarta behandlades i USA under hennes uppväxt. Hon berättar exempelvis om vilka villkor som fanns för skolorna där svarta barn fick gå och kontrasterar det mot skolorna för vita barn. Hon berättar att svarta barn inte fick åka skolbuss och att de vita barnen dessutom kastade skräp på dem när bussen körde förbi. Rosa delar också med sig av ett tillfälle då en vit pojke puttade omkull henne och hon puttade tillbaka. Vi får se hur pojkens mamma som sett händelsen lägger all skuld på Rosa och hotar att sätta henne i fängelse. Rosa berättar att hon stod på sig och att varken pojken eller mamman gav sig på henne fler gånger.

Brad Meltzer sätter in den berömda bussturen då Parks vägrade ge sin plats till en vit man i ett sammanhang av rasistiska strukturer och interaktioner. Berättelsen tar med den långa bojkottskampanj som blev en följd av Parks arrestering och som till slut innebar ett slut på segregerade bussar. Boken berättar om rasism och motstånd på ett sätt som är enkelt att förstå och ta till sig. Kanske kan den erbjuda barn som utsätts för rasism en förklaringsmodell där barnen inte behöver ta ansvar för och internalisera den rasism de möter. Förhoppningsvis kan förklaringarna hjälpa dem att förstå att rasismen de möter är orimlig och att motstånd lönar sig.