Sara Bjärstorp #32

"Huset vid Plommonån"

av Laura Ingalls Wilder

Vissa perioder under låg- och mellanstadiet befann jag mig mer i Laura Ingalls universum än i mitt eget. Det låter kanske konstigt, men jag vet att jag inte är ensam om det. Lilla huset på prärien-serien innehåller både detaljrika vardagsskildringar av familjen Ingalls strävsamma nybyggarliv i den amerikanska mellanvästern, men är också en episk berättelse om ett omvälvande skeende i USA:s historia. Ur det perspektivet är böckerna inte oproblematiska. Till exempel framställs den amerikanska ursprungsbefolkningen på ett stereotypiskt och ibland nedvärderande sätt, vilket bland annat lett till att ett stort amerikanskt barnbokspris har bytt namn från ”the Laura Ingalls Wilder Medal” till ”the Children’s Literature Legacy Award”. För mig är böckerna fortsatt fascinerande, om än kontroversiella, tidsdokument men också en stark berättelse om Lauras bildningsresa. Att jag valde just Huset vid Plommonån är för att den innehåller alla klassiska ”Lilla huset på prärien-komponenter” – familjen bygger hus, Laura och Mary går i skolan och blir retade av Nellie Olesen, och det är både snöstormar och gräshoppeinvasion.

"Swede Hollow"

av Ola Larsmo

Jag valde denna bok som en slags pendang till Huset vid Plommonån. Det är en helt annan nybyggarroman. Om Lilla huset på prärien riskerar att bli för gullig och tyngd av amerikanska familjevärderingar, så är denna berättelse om en grupp svenskar som bosätter sig i St. Paul i Minnesota mot slutet av 1800-talet skitig, våldsam och bitvis ganska tröstlös. Swede Hollow var ett slumområde där de flesta som bodde i de fallfärdiga kåkarna var svenska migranter, och i den här romanen skriver Ola Larsmo deras okända historia. Det är en storslagen bok, en historisk roman som baserar sig på gedigna efterforskningar men som lägger minst lika mycket vikt vid karaktärerna som individer, deras känsloliv, relationer, grubblerier och livsval. Några år innan Swede Hollow kom ut gjorde Ola Larsmo ett reportage om denna glömda del av den svenska migranthistorien för Dagens Nyheter, där han skriver att ”hamnade man i Swede Hollow tycks man också ha fallit utanför själva historien”. Tack vare Ola Larsmos roman kan vi föreställa oss de svenska migrantliv som föll utanför historien.

"Wolf Hall"

av Hilary Mantel

Jag har haft en livslång och periodvis osund besatthet av allt engelskt – engelsk kultur, engelsk litteratur, engelsk historia, engelsk musik, till och med engelsk mat (vilket syns i ett av mina andra bokval). Och inget är väl så ärkeengelskt som perioden för Henrik VIII:s styre och eftervärldens tolkningar av den. Wolf Hall anses vara en av de bästa historiska romanerna någonsin, och den är en unik bladvändare med ett enormt persongalleri, ett överflöd av historiska detaljer och vindlande politiska intriger. I centrum står Thomas Cromwell, son till en smed och en self-made man som gör sig en förmögenhet och så småningom blir Henrik VIII:s närmaste rådgivare. Boken är den första i en trilogi, och vid slutet av Wolf Hall står Cromwell på toppen av sin karriär (spoiler-alert: det kommer ta en ände med förskräckelse i slutet av sista boken). Jag läste Wolf Hall på en badsemester för många år sedan och det var verkligen en speciell upplevelse att ligga i solstolen och samtidigt myllra runt i 1500-talets London och smyga längs med de gobelängdraperade väggarna i maktens palats och fundera på vem som härnäst ska bli ett huvud kortare.

"Hamnet"

av Maggie O’Farrell

Som litteraturvetare och anglofil går det inte att komma förbi Shakespeare. Jag är dock ingen stor Shakespeare-läsare utan föredrar att se pjäserna på teatern, eller ännu hellre på film. Min mest speciella upplevelse av Shakespeare var när jag och min vän och kollega Petra lajvade Hamlet på Kronborgs slott som en del av ett forskningsprojekt. Jag spelade den engelske ambassadören som i Hamlet har en enda replik men som i lajvet byggdes ut till en fullständig karaktär i sin egen rätt som under flera dagar agerade och interagerade vid Claudius hov. Maggie O’Farrells Hamnet är något helt annat, en lyrisk fantasi om kärleken mellan William Shakespeare och Anne Hathaway, i romanen kallad Agnes, och den avgrundsdjupa sorg som drabbar dem när sonen Hamnet dör i pesten. I romanen bearbetar Shakespeare förlusten av sonen genom att skriva Hamlet, en ren spekulation såklart men så suggestivt skildrat att man gärna vill tro på det. Hamnet filmatiserades för ett par år sedan, ett ovanligt lyckat exempel på en film som i alla nyanser lyckas fånga romanens speciella karaktär.

"Världen av igår"

av Stefan Zweig

För ett tag sedan tillbringade jag en dryg vecka i Wien, där jag gick en kurs på Central European University (CEU). Det privata universitetet grundades av den ungerskfödde filantropen George Soros efter murens fall, för att stärka den samhällsvetenskapliga forskningen i Östeuropa. 2017 tvingades CEU lämna Budapest efter att Orbán-regeringen dragit in dess ackrediteringar och universitetet flyttade då till Wien. Samtidigt som jag var i Wien gjorde AFD ett succéval i Sachsen-Anhalt och plötsligt kändes historien nära. Världen av igår gav ett otroligt starkt intryck när jag läste den för ett par år sedan, och när jag nu befann mig i Wien gjorde den sig ständigt påmind. Stefan Zweig (1881–1942) var en österrikisk författare av judisk börd vars böcker brändes på nazisternas bokbål. Han flydde från Österrike 1934 och hamnade så småningom i Brasilien, där han fritt ur minnet skrev sina memoarer som har blivit en av de mest klassiska skildringarna av hur det tidiga nittonhundratalets liberala, kosmopolitiska Europa föll sönder. Ett viktigt historiskt dokument, men också en mycket tänkvärd beskrivning av den aningslöshet och ouppmärksamhet som kännetecknade såväl borgerlighet som intelligentsia som alltför sent insåg vad som var på väg att hända.

"Mandarinerna"

av Simone de Beauvoir 

Vi befinner oss i efterkrigstidens Paris, där vi får följa en grupp intellektuella som försöker orientera sig i en ny politisk verklighet. De utforskar sig själva och sina relationer, idéer om hur det goda och rättvisa samhället kan återuppbyggas, och hur kärleken mellan män och kvinnor kan bli möjlig på riktigt. Mandarinerna brukar beskrivas som en nyckelroman och den som vill kan roa sig med att hitta likheter mellan karaktärerna och Simone de Beauvoir själv, Jean-Paul Sartre, Albert Camus, Coco Chanel med flera. För mig är det dock inte den stora behållningen av boken. Jag säger som Johanne Lykke Naderehvandi, som skrev om Mandarinerna i Dagens Nyheter i våras, ”vad vet jag, jag kände inte dem”. Istället är det miljöerna, de oändliga diskussionerna, de politiska hårklyverierna och ständiga psykologiska analysen som gör detta till en helgjuten läsupplevelse. Jag läste Mandarinerna ungefär samtidigt som årets valrörelse höll på att dra igång på allvar. Det var något lugnande att sänka ner sig i en värld där argument vänds och vrids på, där frågor om frihet, värdighet och anpassning tas på största allvar, och där det aldrig är särskilt långt till närmaste parisiska café.

"Alice B. Toklas kokbok"

av Alice B. Toklas

Jag jobbade ett tag på förlag, där jag lärde mig oändligt mycket av min chef, Jonas Ellerström. Det han inte vet om poesi och poeter är inte värt att veta. Av det mer kuriösa slaget var historien om Alice B. Toklas recept på haschkola, eller som det heter i den senaste svenska översättningen, cannabisfudge, som Jonas skrivit en kul essä om. Egentligen är det inte främst på grund av det receptet som jag ville ha med Alice B. Toklas kokbok, utan för att jag älskar att laga mat och läsa om matlagning, och för att jag liksom Alice har tillbringat en hel del tid med Gertrude Stein, i form av ett avhandlingsprojekt som min rumskompis under doktorandtiden i Lund höll på med. Alice B. Toklas levde tillsammans med Gertrude Stein i Paris från början av nittonhundratalet till andra världskriget, och deras salong samlade dåtidens stora intellektuella, konstnärer och författare. Kokboken är Alices andra självbiografi – den första skrev Gertrude Stein – och innehåller förutom hundratals recept en mängd anekdoter som till exempel den om hur hon bjöd Picasso på en abborrätt som skulle likna en tavla, vilket han uppskattade men tyckte skulle passa bättre för Matisse. Och så cannabisfudgen då, som ”vem som helst kan röra ihop en regnig/tråkig dag”.

"The Kitchen Diaries"

av Nigel Slater

Jag älskar både att laga och läsa om mat. Allra bäst tycker jag om en särskild slags rustik och samtidigt modern, enkel och samtidigt påhittig, säsongsbaserad matlagning som kockar som Ruth Rogers på The River Café och Margot Henderson på Rochelle Canteen i London står för. Recepten i tidningar som the Guardian och the Observer tillhör ofta denna kategori, och i den sistnämnda har matjournalisten Nigel Slater en stående spalt. The Kitchen Diaries är precis vad det låter som, dagböcker uttryckt i matlagning och vice versa. Dag för dag får vi följa vad som ska inhandlas, vad som är i säsong, glädjen över att hitta en viss råvara i en viss butik, vilka gäster som kommer, vad som ska lagas och vilka rester som ska ätas. Det finns ett släktskap mellan Alice B. Toklas och Nigel Slater, men The Kitchen Diaries handlar mer om matlagning i ensamhet och kontemplation.

"Utopia"

av Wislawa Szymborska

Jag skulle egentligen vilja läsa mycket mer poesi än jag gör. Därför är jag tacksam för de sammanhang där dikter presenteras för mig och stannar kvar. Ett sådant sammanhang var läsecirkeln Future-making Academy, som jag var en del av när jag var verksamhetsledare för Mötesplats Social Innovation. Forskare från K3 och GPS delade vetenskapliga texter om framtidsskapande, som vi brottades med, och Pernilla Glaser modererade träffarna som innehöll en blandning av forskning, populärvetenskap, essäer och fiktion. En dikt som stannade hos mig efter ett av dessa tillfällen var ”Samtal med stenen” som finns i Wislawa Szymborskas diktsamling Utopia. Läs den.

"Förklädd gud"

av Hjalmar Gullberg, i tonsättning av Lars-Erik Larsson

Hjalmar Gullberg var min bonusfarmors favoritförfattare och Lars-Erik Larsson var min mormors favoritkompositör. Förklädd gud var en av mina största musikaliska upplevelser på gymnasiet och mitt exemplar av Hjalmar Gullbergs Dikter har jag fått av min bästa vän. Mer gåshud än så kan det inte bli.

"Liken vi begravde"

av Lina Wolff

Jag tror inte att någon kan låta bli att fascineras av Lina Wolffs författarskap. Augustprisade Liken vi begravde är inte bara en av mina favoriter, utan också den av Lina Wolffs romaner som var med i Mau Reads våren 2026. Bokcirkeln var för studenter, men det avslutande författarsamtalet var öppet för alla, och det var jag med på. Ett väldigt fint tillfälle att höra Lina Wolff prata om sin bok. Den är inte lätt att fånga med en enkel beskrivning. Historien om systrarna Jollys och Peggys uppväxt i en skånsk by a.k.a. Hörby är så mångbottnad. Den handlar om mäns våld mot kvinnor men också kvinnors gruvliga hämnd. Den är mörk och våldsam men också drastisk och humoristisk. Den är oförsonlig och försonande på en och samma gång. Men framförallt glöder boken av Lina Wolffs otroliga, unika hantering av svenska språket.

"Mitt stora vackra hat: en biografi över Victoria Benedictsson"

av Elisabeth Åsbrink

I Lina Wolffs Liken vi begravde spökar ”författarinnan” som är ”huvudet högre än träden”. Lina Wolff har också nämnt Elisabeth Åsbrinks Benedictsson-biografi som inspiration, och hade med den på sin ”bokvägg” här på universitetsbiblioteket i samband med att Liken vi begravde var med på Mau Reads. Själv tycker jag att Mitt stora vackra hat är både läsvärd och lite problematisk. Victoria Benedictsson framträder som en högst levande människa, med både sina fel och svagheter och sin beslutsamhet och briljans. Det är lätt att ryckas med i Elisabeths Åsbrinks litterära stil, och ibland blir man osäker på om det är en biografi eller en roman man läser. Det är nästan som om Victoria Benedictsson berättar själv.

"Bread of Angels"

av Patti Smith

När Bob Dylan fick Nobelpriset 2016 kom han inte till prisceremonin i Stockholm. Det gjorde däremot Patti Smith, som framförde Dylans låt ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” och tagen av stundens allvar kom av sig totalt, och fick börja om. Det blev ett oförglömligt framträdande, där Patti Smith visade att sårbarhet kan vara en styrka. Den känslan finns även i Bread of Angels, en memoar som sträcker sig från Patti Smiths barndom via hennes äktenskap med Fred ”Sonic” Smith till hennes återkomst som artist efter många ”tysta år” av familjeliv. Associativ, ibland svävande, ibland lite pretentiös men alltid med det där speciella tilltalet och den ödmjuka råhet som kännetecknar Patti Smiths konstnärskap. Hennes förmåga att beskriva små skeenden och detaljer som på något sätt lyfter sig ur vardagen och får en mycket större betydelse påminde mig om Virginia Woolf, en författare som betytt väldigt mycket för mig och vars postuma, självbiografiska essäsamling Moments of Being, också finns med i min bokstafett.

"Moments of Being"

av Virginia Woolf

Fast det nu är länge sedan jag läste Virginia Woolf är hon en av de författare som har berört mig allra mest. När jag i högstadieåldern började läsa hennes romaner gick de rakt över huvudet på mig. Men jag fortsatte läsa och fick så småningom vägledning av min engelsklärare Bodil, som inte brydde sig om att jag var 15 år gammal och begrep mycket lite, utan glatt gav mig avancerade litteraturvetenskapliga texter som analyserade Virginia Woolfs modernistiska prosa. Långsamt började jag förstå berättarteknik, bildspråk och symbolik. Parallellt växte min fascination för Virginia Woolfs biografi och jag läste allt jag kunde komma över som handlade om henne och den s.k. Bloomsbury-kretsen av intellektuella som hon rörde sig i. Moments of Being är en samling självbiografiska essäer som gavs ut mer än 30 år efter Virginia Woolfs död, baserad på material som upptäcktes när Woolfs systerson Quentin Bell arbetade på sin stora biografi över henne. Som självbiografi fångar Moments of Being både Virginia Woolfs liv och hennes säregna essäistiska och litterära stil, och får därför representera betydelsen som hennes författarskap har haft för mig.