Olika rutiner för urval till tandreglering – inom och mellan grannländer
Bettavvikelser och felställda tänder är vanliga hos barn och ungdomar. Nu visar en studie att bedömningar av vilka av dessa barns behov som bör ges avgiftsfri tandreglering skiljer sig åt på båda sidor av Öresund – och inom respektive grannland.
Både Sverige och Danmark erbjuder offentligt finansierad tandreglering till barn och ungdomar som uppfyller vissa kriterier. Här gäller detta för tonåringar till och med 19 år, på andra sidan Öresund är motsvarande ålder 21 år.
Forskare vid Malmö universitet och Köpenhamns universitet har därför tittat på om det finns skillnader, såväl inom de nationella gränserna som mellan länderna, i hur specialisttandläkare i ortodonti (tandreglering) bedömer behovet av denna behandling.
Totalt ingick svar från drygt 200 ortodontispecialister i de båda länderna i analysen. Där deltagarna bland annat fick ta ställning till nio olika patientfall med varierande typer av bettavvikelser.
Varje fall presenterades med kliniska foton, linjeteckningar av huvud och ansikte samt beskrivningar av patienternas bettproblem. Uppgiften var att ta ställning till om patienterna hade rätt till subventionerad tandreglering och när en eventuell behandling borde inledas utifrån nationella eller regionala urvalskriterier, så kallade index.
Resultaten visar att bedömningarna varierade både mellan och inom länderna.
– Vi noterade högre grad av samstämmighet hos ortodontisterna i Danmark än hos deras svenska kollegor när det gäller bedömningar av vilka patienter som ska få offentligt finansierad tandreglering, säger Mikael Sonesson, docent i ortodonti på Odontologiska fakulteten vid Malmö universitet och en av forskarna bakom svensk-danska studien.
En tänkbar förklaring till detta, som lyfts i studien, kan vara att Danmark har nationella och lagstadgade riktlinjer för vilka bettavvikelser som berättigar till offentligt finansierad tandreglering. Medan det i Sverige används olika bedömningsindex beroende på region. Sverige har därutöver en betydligt större befolkning och fler regionala variationer när det gäller demografi, finansiering och organisation.
Undersökningen visar samtidigt att det finns regionala skillnader i båda länderna vid bedömningen av vissa specifika patientfall.
– Dessa tillstånd faller inom en slags diagnostisk gråzon, där befintliga riktlinjer inte ger specialisterna tillräcklig guidning när de ska bedöma patienternas behov av subventionerad behandling.
Studien visade även att digitala remissystem är vanligare i Sverige än i Danmark. Bedömningarna varierade mer bland svenska ortodontister, särskilt i gränsfall, där digitala underlag oftare ledde till fortsatt observation än till ett definitivt ställningstagande till behandlingsbehov.
– Resultaten pekar på vikten av en mer tydlig definition av behandlingsbehov och mer precisa och standardiserade index. Det skulle kunna leda till såväl minskade besvär hos patienter som motverka ojämlikhet i tandvården, avslutar Mikael Sonesson.
Fotnot: Titeln på den vetenskapliga artikeln i Acta Odontologica Scandinavia (vol. 85, 2026) är: Orthodontic treatment need assessment and treatment timing – a questionnaire survey among specialists in Denmark and Sweden.
Involverade forskare i studien vid Malmö universitet, utöver Mikael Sonesson, är docenterna Sofia Petrén och Liselotte Paulsson.
