Barnen själva om gängrekryteringen: ”Fler vuxna behövs”

– Det här visar hur viktigt det är att stärka det proaktiva brottsförebyggande arbetet, säger Eva-Lotta Nilsson, forskare i kriminologi vid Malmö universitet.

De senaste åren har rekryteringen av barn och unga till kriminella gäng blivit ett allt större samhällsproblem. Debatten har till stor del handlat om skärpta straff för rekryterare och om situationen för barnfamiljer i utsatta områden. Däremot har barnens egna erfarenheter av trygghet, kriminalitet, föräldraskap och samhällets stöd fått betydligt mindre utrymme.

Fokus på barnens röst

Den kunskapsluckan står i fokus i rapporten Barns upplevelse av föräldraskap och samhällsstöd i utsatta områden, som tagits fram av Malmö universitet, Bris och Länsstyrelsen.

– Det unika med studien är att vi utgår från barnens egna röster och deras behov av stöd från samhället. Barnen har också varit delaktiga genom hela processen och fått återkoppla på resultaten för att säkerställa att vi har förstått dem rätt, säger Eva-Lotta Nilsson.

Hon minns särskilt ett tillfälle när hon presenterade resultaten på en skola i Botkyrka i våras. Kort innan hade en 15-årig flicka misstänkts för dödsskjutningarna i Rosengård och Vårby.

– En elev berättade att händelsen hade fått henne att ompröva sitt svar på frågan om både pojkar och flickor kan begå den här typen av brott. Tidigare hade hon svarat nej, men nu såg hon annorlunda på saken.

– Saker och ting förändras snabbt och det är svårt att hänga med. Därför är det så viktigt att fånga upp barnens tankar och erfarenheter, säger Eva-Lotta Nilsson.

Ständig riskbedömning

Barnen beskriver en vardag där gemenskap och tillhörighet existerar sida vid sida med våld, kriminalitet och försök till rekrytering. Det som särskilt slog Eva-Lotta Nilsson var hur vardagligt barnen talade om rekryteringsförsöken och om hur de ständigt behöver navigera risker i sin omgivning.

– De är noga med vem de pratar med och hur de rör sig i området. De läser av situationer och stämningar. Det är sådant som barn inte ska behöva hantera.

Hon menar att det innebär en ansvarsförskjutning där barnen själva tvingas ta ansvar för sådant som vuxna och samhället borde hantera.

– De måste göra det när vuxna och samhället inte tar det ansvaret.

När någonting händer i området reagerar föräldrarna ofta genom att kontrollera barnen mer. De får inte gå ut lika mycket, eller måste ha löpande kontakt med sina föräldrar när de är ute.

– Barnen vill ha gränssättning, men framför allt vill de lära sig hur de ska hantera den här verkligheten. Det kan handla om hur man säger nej till en rekryterare och tar sig ur en sådan situation.

Efterlyser fler vuxna 

Barnen beskriver närvarande och trygga vuxna som den viktigaste skyddsfaktorn mot gängen. De talar också positivt om polisen och efterfrågar fler poliser i området.

– De vill se fler vuxna som tar ansvar, både formellt och informellt. En pojke sa att vuxna borde sluta titta i sina telefoner och i stället vara mer uppmärksamma på vad som händer i området och våga lägga sig i saker.

Tryggare skolmiljöer, fler vuxna på fritidsgårdar och riktat stöd till föräldrar är andra åtgärder som barnen lyfter fram.

– Föräldrarna kan inte bära hela det brottsförebyggande arbetet själva. Många har egna erfarenheter av trauma, exempelvis från krig, och behöver stöd. Det behöver bli tydligare vilket stöd som finns att få, men också mindre stigmatiserat att ta emot hjälp.

– Jag har aldrig tidigare känt mig så pressad som forskare. Det handlar om att verkligen lyssna på barnen, förmedla deras erfarenheter vidare och se till att kunskapen tas till vara.

Eva-Lotta Nilsson, forskare i kriminologi vid Malmö universitet

En återkommande uppfattning bland barnen var att vissa föräldrar undviker att söka stöd eftersom de är rädda att socialtjänsten ska omhänderta deras barn.

För Eva-Lotta Nilsson har arbetet med att samla in och analysera barnens erfarenheter varit både spännande och utmanande.

– Jag har aldrig tidigare känt mig så pressad som forskare. Det handlar om att verkligen lyssna på barnen, förmedla deras erfarenheter vidare och se till att kunskapen tas till vara.

Men ansvaret stannar inte hos forskarna utan nu är det upp till myndigheter och beslutsfattare att ha med sig barnens perspektiv när de skapar förändringar, menar hon.

Rapporten publiceras den 1 september och presenteras vid ett öppet webbinarium samma dag.

Anmäl dig till webbinariet här