Riksdagens dolda maskineri bakom politiken

Boken undersöker hur riksdagens interna kommunikationssystem – från pärmar och korridorer till knappar och kameror och plenisalens utformning – möjliggör och sätter ramar för det politiska arbetet.

– Ingen tänker på dem förrän något går sönder, säger Fredrik Mohammadi Norén, mediehistoriker och biträdande lektor vid Malmö universitet.

Tillsammans med Johan Jarlbrink, Umeå universitet, och Pelle Snickars, Lunds universitet, riktar han fokus bort från politiskt innehåll och mot själva infrastrukturen bakom besluten. Författarna kallar det “grå medier”: det som får arbetet att flyta, men sällan syns.

När tekniken blir politik

Redan på 1700-talet slog filosofen Jeremy Bentham fast att ett parlament måste vara hörbart och synligt för att fungera. Basala kriterier som ändå debatterats: Hur ska Riksdagen byggas och utformas, hur ska protokollen ges ut, kan journalisterna på pressläktaren höra vad som sägs?

– Ytterst blir detta ju en fråga om demokrati, säger Fredrik Mohammadi Norén.

Teknik och praktikaliteter bidrar till att forma politiken i sig. Riksdagens utformning skiljer sig från till exempel det brittiska parlamentets. I Stockholm sitter ledamöterna som i en teater, vända mot talaren. I London liknar det en fotbollsläktare.

– Det påverkar samtalskulturen. I Riksdagen ska alla beskåda den som talar som efteråt går lugnt tillbaka till sin plats säger Fredrik Mohammadi Norén.

Långsam förändring – större tempo

Moderniseringen av riksdagsarbetet har varit gradvis. Det ifrågasattes om knapptryckning verkligen speglade ledamöternas vilja – eftersom själva handlingen blev mindre synlig. En stark sparsamhet och försiktighet bromsade förändringstakten. När förändringar väl infördes handlade de oftast om att öka kapaciteten: snabbare protokoll, fler debatter, effektivare voteringar.

Riksdagen är besinningens arena

Fredrik Mohammadi Norén

Att räkna röster med handuppräckning kunde ta en timme – med knappar en minut. Det har bidragit till att arbetskapaciteten ökat kraftigt och att betydligt fler beslut kan fattas.

Samtidigt har arbetet anpassats till mediernas logik. För hundra år sedan publicerades riksdagstalen ofta i sin helhet. När bevakningen minskade infördes åtgärder för att göra arbetet mer tillgängligt: snabbprotokoll, informationsservice och färre nattmanglingar.

Tydligare TV-logik

På 1980-talet tog tv-logiken över mer påtagligt. I dag behöver det inte ingå votering. Debatterna kan vara allmänpolitiska eller mellan partiledare, man kan ställa en fråga till en minister. Debatterna formades om för att bli mer publika och begripliga för en bredare publik.

Efter den tjafsiga och kritiserade partiledardebatten i Agenda i höstas arrangerade Talmannen en fyra timmar lång partiledardebatt i Riksdagen.

–  För att visa att det råder en annan talarkultur i Riksdagen. Det är två helt olika arenor. Riksdagen är besinningens arena, säger Fredrik Mohammadi Norén.

Samspel mellan teknik, rum och tempo

Antalet voteringar har ökat kraftigt. Arbetet i kammaren ökade med 50 procent från tvåkammarriksdagens slut på 1970-talet till de första åren i enkammartiden.

Det handlar om att modellera tid: att hinna med fler frågor, fler beslut och fler debatter. Och just där, i samspelet mellan teknik, rum och tempo, formas Riksdagens arbetsvillkor.

–  Tiden är den parlamentariska pulsen. Tiden är parlamentets medium som allting kretsar kring. Vilka frågor som ska vara på dagordningen, i vilken ordning de ska tas upp och hur tiden ska organiseras, säger Fredrik Mohammadi Norén.