Ny rapport: Överlevandes och efterlevandes vittnesmål om Förintelsen

Rapporten Överlevande och efterlevande efter Förintelsen – Vittnesmål som källa, minne och kunskap är skriven på uppdrag av Forum för levande historia av forskarna Malin Thor Tureby och Kristin Wagrell. Rapporten bygger på forskning som bedrivits inom forskningsprojektet Minne och aktivism, som undersöker hur överlevande från Förintelsen och deras efterlevande har bidragit till kunskapsproduktionen om Förintelsen under de senaste 80 åren.

–  Många överlevande upplevde ett ansvar att vittna om vad de hade varit med om till yngre generationer. Genom att organisera sig skapade de kollektiva former för att förmedla kunskap om Förintelsen, motverka historieförvanskning, antisemitism och rasism, säger Malin Thor Tureby, professor i historia vid Malmö universitet.

Barn och barnbarn för familjens berättelse vidare

I rapporten ges ett historiskt perspektiv på hur överlevandes skolbesök utvecklades till en etablerad form av kunskapsförmedling i Sverige och vilka drivkrafter som låg bakom.

– Redan under efterkrigstiden berättade många överlevande om sina erfarenheter i olika sammanhang. Initiativ att besöka skolor togs främst av de överlevande själva och växte fram långt innan de blev en etablerad del av utbildningsväsendets arbete med Förintelsen.

En viktig drivkraft bakom både skolbesöken och bildandet av berättarföreningar var framväxten av förintelseförnekelse och nynazistiska rörelser under 1980- och 1990-talen. Under senare decennier har de överlevandes roll som vittnen och kunskapsförmedlare i allt högre utsträckning axlats av barn och barnbarn.

– De efterlevande förhåller sig till detta arv på olika sätt. Många beskriver det som ett dubbelt ansvar; att föra vidare familjens berättelse och samtidigt bidra till kunskapen om Förintelsen.

Slutsats: Behövs nationell samordning

Forskarna har även följt skolbesök med berättargrupper som gjordes i samarbete med Forum för levande historia under 2025. Rapporten visar bland annat på behovet av att se berättandet ur de efterlevandes perspektiv.

– De bär på sina familjers historia, men de har också tagit över ett utbildningsuppdrag. För att skolbesöken ska bli meningsfulla behöver vi förstå vad berättandet innebär för dem som tar på sig den uppgiften, säger Malin Thor Tureby.

Slutligen visar rapporten att det fortfarande saknas ett långsiktig nationellt stöd för efterlevandes pedagogiska arbete. En slutsats är att det behövs nationell samordning och en hållbar infrastruktur som kan stödja arbetet även i framtiden.

– Vi är väldigt glada att detta viktiga arbete uppmärksammas. Det här är människor som jobbar frivilligt, och lägger ner mycket tid och energi. Det krävs ett långsiktigt stöd för att de ska kunna nå ut till hela Sverige, inte bara storstadsregionerna, säger Fredrik Sieradzki, koordinator för Berättargruppen Förintelsens efterlevande.