Skolvalet: Olika villkor för familjer som inte väljer skola

Det fria skolvalet kom med löftet om ökad frihet för individen och familjerna, men drygt 35 år senare har forskning visat att reformen lett till minskad likvärdighet i skolan.

– Det är tydligt att det finns en inbyggd motsättning mellan valfrihet och likvärdighet i skolvalssystemet, särskilt när man tittar närmare på hur kommunerna hanterar familjer som inte väljer skola, säger Hanna Sjögren, docent i utbildningsvetenskap.

Hon leder ett fyraårigt forskningsprojekt om skolvalet och har tillsammans med andra forskare vid Malmö och Umeå universitet kartlagt hur skolplaceringar organiseras i landets 290 kommuner. Tidigare forskning har främst fokuserat på storstäderna, så det här är första gången man kan presentera samlad nationell statistik.

Obligatoriskt skolval vanligare i storstäderna

Kartläggningen visar att skolplacering genomförs på fyra sätt fördelat på kommunerna:

• Obligatoriskt skolval, vårdnadshavare ska göra val: 40%
• Kommunen placerar, vårdnadshavare tackar ja eller nej till placering: 8%
• Kommunen placerar, vårdnadshavare har möjlighet att välja annan skola: 35%
• Inget skolval: 17%

– Det finns en stark koppling mellan urbanitet och obligatoriskt skolval: De större städerna har i högre utsträckning obligatoriskt skolval, medan vissa mindre kommuner kanske bara har en skola att placera eleverna på och därför inte har skolval, säger Hanna Sjögren.

Studien visar också att kommuner med högre andel fristående skolor, högre andel högutbildade föräldrar och fler elever med utländsk bakgrund är mer benägna att organisera skolplacering genom obligatoriskt skolval.

Olika hantering av föräldrar som inte väljer skola

Forskarna har även gjort en intervjustudie med tjänstemän från 30 av kommunerna. Intervjuerna visar att kommuner med obligatoriskt skolval har olika lösningar för hur de ska hantera föräldrar som inte väljer skola.

– Det finns två olika sätt som icke-väljare hanteras. Antingen får de placering efter att alla andra valt, eller så går tjänstepersonen in och placerar utifrån vad som uppfattas bra för eleven.

De kommuner som placerade icke-väljarna sist argumenterade för att processen skulle vara så rättvis som möjligt, och att alla föräldrar ju fått samma information och möjligheter. De som valde det andra spåret menade i stället att det var elevens bästa som skulle gå först, även om föräldrarna av olika skäl inte gjort ett aktivt val.

 – Det är viktigt att belysa att skillnaderna är så här stora, inte minst i ett skolsystem som samtidigt strävar efter att alla elever ska ha tillgång till lika god utbildning, oavsett bakgrund, avslutar Hanna Sjögren.