Leila Papoli-Yazdi är en iransk forskare som har hamnat i Sverige genom Scholars at Risk (SAR). Hon menar att studenter och universiteten har en avgörande roll i protesterna som pågår i Iran. Det gör dem också till ett tydligt mål för regimen.

Fakta

Leila Papoli-Yazdi tog sin doktorsexamen i arkeologi 2008 vid Teherans universitet. Hon gästforskade i Tyskland i tre år och återvände därefter till Iran. Där blev hon regelbundet kallad till förhör hos säkerhetstjänsten tills hon i februari 2019 kunde påbörja en tjänst som gästforskare vid Göteborgs universitet via Scholars at risk. Hon har också arbetat vid Linnéuniversitetet och är nu den andra forskaren som Malmö universitet har tagit emot genom samarbetet med Scholars at Risk. Under året är hon gästforskare vid fakulteten för Kultur och samhälle.

I måndags attackerades Sharif-universitetet i Teheran dit protesterna har spridits. Vilken roll har universiteten och studenterna?

–Irans diktatur har etablerats baserad på förtryck av intellektuella och regimen tenderar att följa en cykel av förtryck varje gång ett uppror börjar. En av deras första handlingar efter revolutionen 1979 var att rensa universiteten från professorer och studenter som inte trodde på islamism. Det har hänt flera gånger i Iran.  Jag tror att Irans förtryckssystem har tappat kreativiteten och agerar på samma sätt som tidigare men med mer brutalitet, säger Leila Papoli-Yazdi.

– Studenterna är väldigt aktiva i protesterna. De kräver grundläggande förändringar i bland annat utbildningssystemen, de skriver på sociala medier och publicerar artiklar. Studenterna har också kunskapen att försvaga internetblockeringssystemet, vilket är ett viktigt verktyg för regimen att kontrollera information. Allt detta gör studenter till ett viktigt mål.

Regimen arresterar studenterna eller attackerar universiteten och pressar forskare att spionera på studenterna.

Hur ser vardagen ut för en forskare i Iran i dagsläget?

– För att studera i Iran behöver man tillstånd från regeringen. Censur är ett av de största problemen i en forskares vardag i Iran. Kritikerna av staten kan vanligtvis inte hitta ett jobb och många av dem lever i rädsla för att bli arresterade. För många av oss blir situationen ännu mer komplicerad efter att vi flyttat till andra länder. Hoten från regeringen fortsätter. De propagerar mot oss i sociala medier eller stör våra familjemedlemmar.

Vad är skillnaden på detta uppror jämfört med tidigare?

– Iran är ett av de värsta länderna för kvinnor, landet ligger på plats 150 i det globala indexet för ojämlikhet mellan könen. Irans regim vill ta kontrollen över kvinnors kroppar och jag ser den obligatoriska hijaben som ett bra exempel. Jag tror att Irans regim vill hålla kvinnor på plats i sina egna hem, men det fungerar inte längre. Iranska kvinnor är utbildade och medvetna om sina rättigheter och gör motstånd mot den religiösa regimen och dess traditioner.

– I de tidigare protesterna var det vanligtvis en viss social grupp eller personer i en stad som demonstrerade. Den här gången protesterar människor från olika klasser, etniska grupper och kön. Revolutionen har spridit sig till skolor, universitet och sjukhus.

Kvinnor är betydande i det sociala sammanhanget och de leder protesterna, sjunger och dansar.

Vad tror du kommer att hända framöver?

– Att återvända till det förflutna är svårare än någonsin för den iranska regeringen. Samhället har upplevt en form av spontan rörelse. Dessutom har år av propaganda mot etniska grupper förvandlats till en misslyckad politik.

– Revolutionen började med mordet på Mahsa Amini, en kurdisk kvinna som var förtyckt på grund av etnicitet och kön. Detta har gett revolutionen en ny innebörd. Problemet har varit att kvinnors röster inte hörts eftersom många i andra länder betraktade förtrycket i Iran som "kultur". Jag vill betona att tvinga människor att lyda är inte kultur. Att tvinga kvinnor att bära hijab är inte kultur. Att förstöra den etniska mångfalden är inte kultur. Totalitarism är inte kultur.

– Jag har varit med och protesterat mot Irans brutala system i många år och alltid känt att vi har ignorerats av de regeringar som behöver Irans olja.

Den här gången är rösterna från våra systrar i Iran tillräckligt höga för att väcka världen.

Leila Papoli-Yazdi

Text: Marc Malmqvist