Personer med funktionsnedsättning inkluderas inte tillräckligt i dagens kriskommunikation. Det visar en tvärvetenskaplig studie som belyser denna lucka i den svenska krisberedskapen.

Under Covid-19-pandemin sattes den svenska krisberedskap på prov. En beredskap med brister, enligt ny forskning från Göteborgs universitet, Malmö universitet och forskningsinstitutet RISE.

– För att uppnå en bra krisberedskap är det viktigt att alla människor är involverade. Kriskommunikation ska utformas så att alla kan tolka den och förstå hur de ska anpassar reglerna och rekommendationerna till sina livssituationer. Så ser det inte ut idag, säger forskaren Elisabet Nilsson vid Malmö universitet.

Tillsammans med Jörgen Lundälv, docent på Göteborgs universitet, och Magnus Eriksson, seniorforskare på RISE, har hon tittat på dagens kommunikationsmetoder. De konstaterar att dagens krisberedskap behöver utvecklas så att den bättre passar människor med olika förutsättningar. Utifrån fokusgrupper, intervjuer och enkätstudie med kriskommunikatörer och representanter för svenska handikapporganisationer har forskarna identifierat flera kriskommunikationsutmaningar – särskilt för dem med funktionsnedsättningar.

Alla nås inte av kommunikationen

– Innan pandemin rapporterade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att nästan hälften av befolkningen inte var förberedda för att hantera en krissituation. Vår studie visar nu att en stor målgrupp som inte känner sig inkludera under en krissituation är de med funktionsvariationer, säger Magnus Eriksson på RISE.

Forskarna tror att detta beror på att gruppen i vardagen är mer beroende av stödfunktioner, som ledsagning och socialtjänst, än andra. Det är funktioner som kan störas eller försvinna helt under en kris och på så vis göra att personer inte har möjlighet att ta till sig viss information. Personer med syn- och eller hörselskador är exempel från studien på personer som har varit svåra att nå under pandemin.

– Mycket av kommunikationen har skett digitalt. Kommunikatörer uppger att de saknar kunskap om behov och förståelse för målgruppen, vad de behöver för att veta och agera. En utmaning är att vissa i målgruppen inte har möjlighet att ta till sig digital kommunikation, bland annat eftersom den inte varit tillgänglighetsanspassad, säger Elisabet Nilsson.

Forskarna har redan påbörjat en ny studie för att utveckla lösningar som stödjer krisberedskapen.

– Syftet med första studien var att identifiera krisutmaningar. Nu vill vi ge förslag på hur vi kan göra kriskommunikationen bättre, säger Jörgen Lundälv på Göteborgs universitet.

Text: Louise Älgne, Göteborgs universitet

Mer fakta och kontakt

Studien

Studien ”Normkreativ krisberedskap – Co-design av metoder för att skapa krisberedskap innan och under pandemier”, är finansierad Vinnova och startade under pandemin 2020 och slutfördes i år.

Artikel i tidskriften Journal of Enabling Technologies

Kontakt

Forskarnas sju identifierade krisutmaningar enligt kriskommunikatörer och handikapporganisationer:

  1. Bristande förståelse för och kunskap om behov, förutsättningar och vad det innebär att skapa krisberedskap hos personer med funktionsnedsättning.
    Både medlemmar (funktionsnedsatta) och personal (till exempel på assistansbolag) saknar kunskap om vad det innebär att skapa krisberedskap hos en person med funktionsnedsättning.
  2. Bristande och/eller oförmåga att utveckla digital kompetens.
    Många av medlemmarna i funktionshinderorganisationer har låg digital kompetens och kan därför inte delta i det offentliga samtalet och blir beroende av andrahandskällor från till exempel personal och anhöriga.
  3. Bristande social krisberedskap.
    Många medlemmar i funktionshinderorganisationer har drabbats av ensamhet och isolering under pandemin vilket leder till utsatthet och att de blir mindre självständiga.
  4. Bristande kommunikation med utsatta målgrupper.
    Det har visat sig vara svårt att överbrygga språkbarriärer och nå ut till målgrupper som
    inte har svenska som modersmål och som lever i socialt utsatta miljöer.
  5. Svårigheter att nå ut till målgrupper som inte är digitala.
    Då mycket av kommunikationen sker via digitala kanaler är det svårt att hålla igång en
    invånardialog med målgrupper utan tillgång till digitala medier.
  6. Inte tillräckligt anpassade budskap (till individ och för lokala förutsättningar).
    När kommunikationen inte är lokal- och individanpassad riskerar det att skapa oengagemang och oförmåga att gå från information till handling och agera, då invånarna inte känner igen sig i de nationella budskapen.
  7. Bristande dialogmetoder för att skapa förståelse för målgruppernas behov, situation, beteenden och förutsättningar.
    Det saknas metoder och resurser för att skapa dialog med målgrupper (till exempel med unga, äldre, personer med invandrarbakgrund, funktionsnedsatta) om deras behov, vad som ligger bakom deras beteenden och hur de vill bli kommunicerade med.

Text: Kommunikationsavdelningen