Barn behöver hjälp med att förstå vad som är rasism vid en tidig ålder samtidigt som skolan måste bli bättre på att se det som ett strukturellt problem. Att få bukt med tystnadskulturen är avgörande, menar ny forskning.

Rasism förekommer i barns vardag redan på lågstadiet. Drabbade barn kan se problemen i första klass och uttrycka att de vill att det ska sluta. I de allra flesta fall dröjer det dock flera år innan barnen själva förstår att det de har blivit utsatta för är rasism.

– Vi behöver hjälpa barn att sätta ord på vad som är rasism, säger Vanja Lozic, docent i utbildningsvetenskap som är aktuell med en forskningsartikel i ämnet.

Både de förtryckta och de elever som förtrycker behöver ökad kunskap om rasism, menar han.

– Det är ett samhälleligt problem. Om politiker till exempel beslutar om slöjförbud märks en stor förändring direkt, både bland kollegor, vårdnadshavare och barn. Det blir plötsligt mer legitimt att förtrycka.

Viktigt bryta tystnaden

Till en ny forskningsartikel har Vanja Lozic använt sig av observationer, intervjuer och reflektioner från elever i svensk grundskola. Ett tydligt resultat är hur kollektiv tystnad blir en maktutövning. Om man inte gör något så fortsätter saker att ske. Både elever och lärare måste lära sig att uppmärksamma tystnaden och att se individuella fall som en del av ett strukturellt problem.

– Det handlar om att se och lyfta strukturer men också att se individer som medskapare eller förändringsagenter. De har kapaciteten att förändra. Tystnaden reproducerar maktordningen. Elever och lärare måste agera.

– De flesta är tysta och agerar faktiskt inte. Det är lättare att vara tyst och det är faktiskt ett privilegium. Vi behöver rusta barn genom att synliggöra exempel och visa solidaritet med förtryckta.

Lärare inte utrustade

Vanja Lozic menar att det inte görs tillräckligt för att utbilda lärare i frågor om maktstrukturer och att rusta barn för att identifiera rasism i dag. I Sverige ligger vi dessutom efter andra länder, både i att prata om frågorna och att faktiskt uppmärksamma problemen. En orsak är att vi inte pratar om hudfärg.

– Hudfärg är inte en diskrimineringsgrund i Sverige. Vi pratar vi snarare om etnicitet. Första läroboken om vithetsnorm kom först 2017. Det är först nyligen som skandinaviska forskare inom utbildningsvetenskap har uppmärksammat begreppet men internationellt har frågan varit aktuell längre.

– Tystnaden är central. Betraktare som inte vill synas, de smälter in genom sin tystnad. De behöver ha förståelse för förtrycket för att visa solidaritet. Delar de inte synen kommer de inte göra mycket.

Fakta

Till studien använde Vanja Lozic intervjuer, observationer och elevers reflektioner i grundskola i en svensk stad. Artikeln ”Recognising, naming, and resisting racialisation and ethnicisation in Swedish compulsory schools” kommer att publiceras i The International Journal of Education for Social Justice/La Revista Internacional de Educación para la Justicia Social.

 

Kontakt

Text: Kommunikationsavdelningen