Äldre migranter bär på en tyst ensamhet

Layla säger att hon ofta känner sig som en skugga i sitt eget hem – närvarande, men osynlig. Hon försöker delta i aktiviteter för äldre, men upplever att hon inte riktigt passar in. Hon saknar samtal som berör, det som är viktigt för henne: livsfrågor, tro, minnen från hemlandet Irak och känslan av att vara del av något större.

Det som har förvånat mig överlag med samtalen är att ingen har backat från att bli intervjuad. De har verkligen varit öppna och velat dela med sig av sina tankar och känslor.

Jonas Olofsson

Den typen av ensamhet som 72-åriga Layla beskriver är ett exempel på existentiell ensamhet. Det handlar om en djupare form av ensamhet och som kan uppstå, trots att man har människor omkring sig.

– Det är kopplat till de större frågorna, vem är jag i den här världen och meningen med livet. Meningsfrågorna är något som har återkommit i mina intervjuer, säger Jonas Olofsson, forskare inom vårdvetenskap vid Malmö universitet.

I sin avhandling The Silent Journey har han djupintervjuat 25 äldre migranter i Malmö. De har varit mellan 66 och 99 år. Titeln syftar till att de äldre inte delat den existentiella ensamheten med någon, de har hållit den för sig själva. Jonas Olofsson märkte snart att det fanns ett stort behov av att prata om de här ämnena.

– Det som har förvånat mig överlag med samtalen är att ingen har backat från att bli intervjuad. De har verkligen varit öppna och velat dela med sig av sina tankar och känslor.

Drabbar framförallt äldre

Existentiell ensamhet är något som drabbar alla förr eller senare, men som är vanligare bland äldre personer. Kanske har man förlorat sina vänner och sin livspartner, kanske börjar den egna kroppen ge vika.

– I intervjuerna blev det tydligt att de aldrig tänkt på de här frågorna tidigare. Men nu när livet närmar sig sitt slut kommer tankarna på hur livet varit och hur det är nu. Det var många som beskrev svårigheten att acceptera hur livet blivit, säger Jonas Olofsson.

Samtliga intervjuade upplevde en existentiell ensamhet, men det skilde sig åt hur pass mycket det påverkade dem.

– Min tolkning är att det fanns en större sorg och svårighet att acceptera hur livet blivit bland dem som också hade en påtaglig sjukdom.

Religion kan lindra ensamhet

Studien har inte undersökt om existentiell ensamhet är vanligare bland äldre migranter än bland äldre personer som är födda i Sverige. Däremot visar den att upplevelsen ofta förstärktes av språkliga barriärer, kulturella skillnader och känslan av att aldrig bli helt accepterad som ”svensk”. Några bar också på existentiell skuld: hur hade livet blivit om de aldrig lämnat sitt hemland?

Samtidigt lyfte de intervjuade fram en rad faktorer som kunde lindra känslan av ensamhet. Tron och religiösa praktiker blev för många en viktig kraftkälla.

– Att läsa bibeln eller koranen gav många styrka, de beskrev det som något att hålla fast vid. Religionen hjälpte dem även att hitta sammanhang med andra människor, säger Jonas Olofsson.

I sin avhandling har han också intervjuat 21 personer som arbetar inom vården om hur de hanterar existentiell ensamhet hos patienterna de möter.

Måste se hela människan

För vårdpersonalen innebär detta en utmaning. De ser ensamheten, men saknar ofta tid och redskap att möta den.

– Naturligtvis ska man som patient få kvalificerad hjälp med de fysiska behoven, men det är inte bara den sjuka kroppsdelen som är inlagd på sjukhuset. Vårdpersonalen behöver se hela människan och möta de sociala, psykiska och existentiella behoven.

Han hoppas att avhandlingen ökar kunskapen bland undersjuksköterskor, sjuksköterskor och andra som möter äldre att den existentiella ensamheten finns och uttrycks på olika sätt.

– Som sjuksköterska är du ofta tränad i att du ska lösa ett problem. Men med den existentiella ensamheten handlar det om att lyssna, att finnas där. Kanske behöver någon en axel att luta sig mot eller be en bön.