Abortkampen på Irland – en seger med bismak

Abortförbudet var länge en stark del av Irlands identitet och hade sedan 1980-talet till och med skydd i konstitutionen. Förändringen började på allvar först tre decennier senare, när ännu en kvinna nekades abort och dog – en händelse som utlöste massprotester. 2012 tog gräsrotsrörelsen fart på allvar och blev snart till en samlad kampanj för en folkomröstning.

– Det intresserade mig hur frågan är ständigt politiserad och jag ville lära mig av denna växande rörelse för aborträtt, säger Sarah Bodelson, doktorand vid Institutionen för globala politiska studier, Malmö universitet.

Empati snarare än rättigheter

När den irländska regeringen till slut gick med på en folkomröstning behövde aktivisterna snabbt omorganisera sig. Tre organisationer – en gräsrotsorganisation, en NGO och en koalition av olika grupper – bildade kampanjens kärna. Professionella byråer togs in för att forma budskapet. Ledorden blev ”care, compassion and change” – ett medvetet val för att skapa empati snarare än krav på rättigheter.

Kampanjens budskap blev att hysa sympati och medlidande med vita irländska medborgare.

Sarah Bodelson

Folkomröstningen blev en jordskredsseger för aborträtten. Men enligt Sarah Bodelson kom framgången med ett visst pris.

– Istället för att kräva rättigheter bad man om medkänsla. Kampanjens budskap blev att hysa sympati och medlidande med vita irländska medborgare. Migranter, asylsökande, rasifierade och transpersoner uteslöts ur berättelsen och kampanjen, säger Sarah Bodelson.

– Man fokuserade på de mesta exceptionella och tragiska fallen, som graviditeter efter en våldtäkt. Inte på dem som ville göra abort för att de helt enkelt inte ville ha eller hade möjlighet ta hand om ett barn.

Skapade motsättningar inom rörelsen

Avpolitiseringen och tystandet av marginaliserade och radikala röster fördjupade motsättningar inom rörelsen. Många upplevde att solidariteten och vissa gruppers rättigheter offrades för att vinna folkomröstningen. När målet väl uppnåddes lämnade folk och rörelsen tappade kraft.

– Aktivisterna pratade om en större vision, men efter 25 maj 2018 dog mycket av engagemanget ut. Den lagstiftning som kom på plats ligger långt från det man kämpat för, säger Sarah Bodelson.

I sin forskning pekar hon på tre lärdomar:

• Exkludering och tystande upprepas i feministiska rörelser – vi måste förstå varför och hur.
• Rörelser är translokala snarare än nationella, byggda på solidaritet och kunskapsutbyte över gränser och mellan platser.
• Strukturell förändring kräver långsiktigt arbete – inte en kampanj som upphör när målet nåtts.

– Globalt framställdes den irländska abortkampanjen som en odelad framgång. Men för att skapa verklig reproduktiv rättvisa krävs mer än lagändringar. Det handlar också om rätten till bostad, frihet från statligt våld och att praktisera solidaritet genom att ge plats åt de med erfarenhet och kunskap om hur olika förtryck hänger samman, säger Sarah Bodelson.