Skräphantering som strategi i utsatta områden

– Det är inte alltid uttalat, men i vissa fall, som i Göteborgs kommunala bolagsgrupp Framtiden, är det en tydlig strategi att förvaltning av uteområden ska leda till det, säger Kim Roelofs, postdoktor vid Institutionen för urbana studier, Malmö universitet.

14 bostadsbolag

I sin studie har Roelofs intervjuat representanter från 14 bostadsbolag i hela landet, främst inom allmännyttan, samt fyra andra aktörer som Håll Sverige Rent. Många av bolagen betraktar nedskräpning som ett tecken på otrygghet – något som behöver åtgärdas för att området ska uppfattas som tryggt och välskött. Det handlar om allt från informationskampanjer och gemensamma städdagar till övervakning av miljörum och fakturering av hyresgäster som inte följer reglerna.

Resonemangen bakom i fokus

Fokus i studien ligger dock inte på resultaten av dessa insatser, utan på de resonemang som ligger bakom. Roelofs intresserar sig för hur bolagen tänker kring nedskräpning – och vilka föreställningar som påverkar deras arbete. Hon identifierar tre återkommande teman:

1. Normer och individens ansvar. Nedskräpning ses ofta som ett beteendeproblem. Många bostadsbolag lägger ansvaret på individen – man anser att vissa hyresgäster helt enkelt inte vet hur man beter sig. Lösningarna blir att påverka beteenden genom dialog, kameraövervakning eller böter.
2. Ett särskilt problem i utsatta områden. Även om skräp finns överallt upplevs det som mer problematiskt i så kallade utsatta områden. Det leder till ökade kostnader, eftersom personal som egentligen ska sköta utemiljöer och annat får ägna sig åt skräpplockning.
3. Skräphantering som trygghetsarbete. Tanken är att renare miljöer skapar trivsel, ökar den upplevda tryggheten och på sikt minskar brottsligheten. Men enligt Roelofs är kopplingen inte så självklar. Tidigare forskning visar på motstridiga resultat.

– Det är förstås positivt att vilja ha rena och välskötta områden, men det blir problematiskt när man gör det till ett individansvar och kopplar det till trygghet – särskilt i utsatta områden, säger Kim Roelofs.

Risk för förenkling

Hon ser en risk för förenklade lösningar på komplexa problem. När man lägger fokus på individens beteende riskerar man att osynliggöra de strukturella faktorer som påverkar, som till exempel trångboddhet. I områden där många bor på liten yta blir det naturligt mer avfall, menar hon, vilket borde öka belastningen på gemensamma utrymmen som miljörum.

Att peka ut nedskräpning som ett typiskt problem i utsatta områden riskerar dessutom att förstärka stigmatiseringen, enligt Roelofs.

– Det är lätt att säga att folk borde skärpa sig, men vi vet faktiskt inte om det skräpas ner mer i de här områdena än i andra. Det behövs mer jämförande forskning, säger Kim Roelofs.