Från att aktivt ha lockats som arbetskraft till Sverige började invandrare klassas som problem. En ny avhandling i historia undersöker beslutsfattares syn på invandringen och integrationen under 1900-talets andra hälft.

Efter andra världskrigets tillväxtperiod i Sverige började arbetskraftsinvandringen ta fart, inte minst i Skåne där flyktingar användes flitigt i betindustrin. 1967 slog arbetskraftsinvandringen rekord i Sverige. Det är också året som Peter Bauers avhandling i historia börjar undersöka hur, och varför, synen på invandrare har förändrats över tid. Året efter toppnoteringen i invandringen, 1968, tas den första invandrarpolitiska propositionen fram i Sverige. I den nämns begrepp som ”religiös och kulturell särprägel”. Innan dess har Sverige haft kontor utomlands och aktivt lockat arbetskraft till Sverige. 1970 avslutas åtgärderna för arbetskraftsinvandring.

– Det står i propositionen att det har kommit invandrare som är i behov av anpassningsåtgärder men det förtydligades aldrig. Under 80- och 90-talen benämns invandrare som problem. Det var en betydligt mer positiv syn på 60- och 70-talen. Det blev skarpa skiljelinjer där invandrare först benämndes utifrån ekonomiska perspektiv och klass. Vid 1983-84 började samtalet handla mer om skillnader i kultur, säger Peter Bauer.

Kommit nära

Peter Bauer har jobbat med ett material som är annorlunda för historiker. De flesta studier som handlar om politik utgår oftast från propositioner eller statliga utredningar men i sin avhandling har Peter Bauer också undersökt Malmös kommunfullmäktigeprotokoll för att se hur den statliga politiken omvandlades i lokala åtgärder. Det skedde sällan.

– Det som är väldigt bra med metoden är att man kommer väldigt nära människorna som politiken berör. Det var förvånande att den statliga politiken inte utmanades på lokal nivå. Mellan 1967-1999 fanns ett starkt samförstånd. Vad jag kunde se var att den statliga politiken mest anpassades på en lokal nivå.

Förslag på åtgärder återkommer

Många av de åtgärder som föreslås i invandringsdebatten i dag återkommer från förr. Kritik mot exempelvis hemspråksundervisning som ett sätt att öka segregation förekom redan under 1960- och 1970-talet.

– Hur vi talar om invandrare och vilka ord vi använder för att beskriva dem möjliggör vissa åtgärder och stänger andra. Ta till exempel kriminalpolitiken i dag och att vi pratar om visitationszoner och ökad kameraövervakning i stadsdelar. Om man talar om invandrare i form av kriminalitet leder det till vissa åtgärder. Om man hade talat om att unga killar hamnar i kriminalitet, att de hade behövt hjälp i skolan, hade det lett till andra åtgärder. Invandrare är en heterogen grupp, säger Peter Bauer.

Text: Marc Malmqvist

Mer om avhandlingen

”När slutar invandrarna att vandra? – integrationsfrågan i statlig, kommunal och skolpolitisk diskurs 1967-2000” utgår från den statsvetenskapliga metoden What’s the problem represented to be analysis av Carol Lee Bacchi. Denna metod innebär att policy och lagstiftning inte anses åtgärda problem, utan snarare framställa vissa kategorier av människor eller samhälleliga praktiker som problematiska. 

– Jag behövde hitta en slutpunkt och satte när integrationspolitik blev ledord. Det togs beslut om det den 16 december 1999 i Malmö. Avhandlingen börjar 1967 eftersom ingen hade gjort något liknande forskning efter 1967.

Läs avhandlingen

Text: Kommunikationsavdelningen