Idrottsarvet riskerar att bli en manlig och intern historia

Historien om idrotten befinner sig i något av en bubbla, enligt John Berg som är doktorand i historia och historiedidaktik. I sin avhandling fokuserar han på idrottens kulturarv under 1900-talet, så länge det funnits organiserad idrott i Sverige.

– Idrottsmuseer är manliga miljöer. De flesta drivs av entusiaster, ofta äldre män som vill visa det de tycker är bra. Inte sällan lyfts bygdens söner fram, lokala förmågor som ibland blivit hela nationens hjältar, säger John Berg, som närmare undersökt fem av landets idrottsmuseer.

Det breda sammanhanget saknas

Idrott får stöd av staten och involveras i projekt för bland annat integration, elitutbildning, breddande utbildning och hälsa. Samtidigt sköter idrottsrörelsen sig många gånger själv.

– Idrottsmuseer brottas med att skriva in idrottshistoria i en bredare samhällskontext. Ofta läggs stor vikt vid detaljer, till exempel årtal, matchresultat och hjältar, medan den stora bilden ges mindre plats. I förlängningen innebär det att idrottsmuseer i första hand är intressanta för de som redan är invigda, medan de har svårare att locka besökare utifrån.

Idrottsmuseer brottas med att skriva in idrottshistoria i en bredare samhällskontext.

John Berg

Utgångspunkten och fokus på många idrottsmuseer ligger på föremål: En boll, dräkt eller pokal, ett par skidor eller en sko som använt av en viss häst eller spelare och som kopplas ihop med en berättelse eller anekdot.

– Det är mycket humor, och även en del udda föremål.

Med humor byggs kollektiv identitet, de som kan historien och var med när det hände förstår det roliga.

– Många skapare av utställningarna är måna om att bjuda in. Samtidigt är inte tanken att besökare ska peta för mycket i historierna. I humorn ligger också allvar och budskapet ”det här är vårt, det har vi kämpat för”.

Idrotten som kulturarv

– Kulturarvsinstitutionerna med de stora museerna har varit direkt dåliga på att ta upp idrotten. En förklaring kan vara att den etablerade kulturarvssektorn inte sett idrotten som just ett kulturarv.

De mer lokala museerna och klubbarna tvekar dessutom inför nära samarbete:

– De vill ha stöd för sin verksamhet, men inte till vilket pris som helst eftersom risken är att den lokala prägeln och historien går förlorad i olika samarbeten.

Livskraften i idrottens kulturarv är nu samlad till ganska få, lite äldre personer.

 – Återväxten är hotad om inget görs. Kulturarvssektorn behöver börja med att erkänna idrotten och inkludera den i listor över och samtal om vad som är kulturarv. Det är ett jätteviktigt steg, också för att människor som kämpar för idrotten inte ska ge upp, säger John Berg.

Text: Kristina Rörström