Sämre livskvalitet, nedstämdhet och trötthet. Men också en känsla av att allt varit ungefär som vanligt. Det är slutsatserna i en ny rapport om vilka konsekvenser coronapandemin haft för anhöriga.

– Ett typiskt och återkommande drag är att livet för flertalet varken har blivit bättre eller sämre, utan att det snarare har rullat på som vanligt i social isolering och ensamhet, säger Martina Takter, projektledare på Anhörigas Riksförbund.

Rapporten Den enes stödkorsett, den andres tvångströja? är resultatet av ett samarbete mellan Anhörigas Riksförbund och Malmö universitet. Studien bygger på 18 intervjuer med anhöriga mellan 54 och 90 år, samt företrädare från civilsamhället.

Pandemin normaliserade känslan av att vara isolerad

Många av de intervjuade beskrev att pandemin inte gjort någon större skillnad i vardagslivet. Flera anhöriga uttryckte också att pandemin normaliserat deras isolering då alla i samhället drabbats av restriktionerna. Känslan av att leva ”utanför” upplevdes inte längre som lika påtaglig.

– För många anhöriga var ju den sociala situationen densamma som innan pandemin. Det blev en slags tröst att nedstängningen innebar samma isolering för alla, säger Åsa Alftberg, lektor på institutionen för socialt arbete vid Malmö universitet.

Svårigheter i kontakten med vård och omsorg

Rapporten visar att det funnits ett glapp mellan myndigheternas digitala tjänster och att erbjuda en tillgänglig och individanpassad vård för alla. Det krävs till exempel BankID för att boka ett covid-test via 1177 om man inte har hemsjukvård. Många personer med omfattande funktionsnedsättning har i stället egenvård med personliga assistenter, vilket lett till att deras anhöriga varit tvungna att boka covid-test till dem med sitt eget BankID.

– De största svårigheterna för anhöriga har handlat om kontakterna med vård och omsorg. Det har ibland handlat om direkta brister, men även att själva insatserna som gjorts varit onödigt komplicerade och inte heller individanpassade, till exempel när det kommer till att boka covidtest, säger Åsa Alftberg.

Hemmajobb gav en mer hanterbar vardag

Andra anhöriga i studien berättar att pandemin inneburit en paradoxal lättnad genom att man till exempel kunnat lönearbeta hemifrån och att anhörigskapet därigenom underlättats. Stressnivån har sjunkit, och oron för den närstående har minskat.

– Att en pandemi har inneburit lättnad och en mer hanterbar vardag säger något om hur vardagslivet kan se ut för förvärvsarbetande anhöriga i vanliga fall, säger Martina Takter.

Rapporten belyser ytterligare behovet av ett anhörigperspektiv, vilket forskarna bakom studien menar bör genomsyra samtliga verksamheter.

– Vi vet att anhöriga är en växande grupp och ett anhörigperspektiv är således nödvändigt i hela välfärdssystemet, med eller utan pandemi. Men trots att det gått 13 år sedan skyldigheten att erbjuda kommunalt anhörigstöd skrevs in i Socialtjänstlagen så är det många som faller igenom. Det är väldigt sorgligt, men samtidigt inget överraskande, säger Martina Takter.

Text: Anhörigas Riksförbund & Anna Dahlbeck

Om rapporten

Studien har genomförts av Martina Takter på Anhörigas Riksförbund i samarbete med Åsa Alftberg, lektor på institutionen för socialt arbete, och Finnur Magnusson, professor i socialt arbete, på Malmö universitet, med ekonomiskt stöd från Socialstyrelsen.

Studien bygger på 18 intervjuer med anhöriga mellan 54 och 90 år, samt företrädare från fyra organisationer från civilsamhället: Anhörigas Riksförbund, Röda Korset, Studieförbundet Vuxenskolan och Svenska kyrkan.

Kartläggning av anhörigas upplevelser av pandemin

Text: Kommunikationsavdelningen