Pippi Långstrump såldes under disk i DDR

Lisa Källström är nu i startgroparna för två forskningsprojekt som tar avstamp i den älskade barnbokskaraktären. Det ena projektet, om Pippi i DDR finansierat av Östersjöstiftelsen, driver hon tillsammans med en historiker, Ines Soldwisch. Det andra projektet, som har fokus på förlagsarbetet och drivs tillsammans med Petra Bäni Rigler, handlar dels om Pippi, dels om Elsa Beskows ”Putte i Blåbärsskogen”. Dessutom skrev Lisa Källström sin avhandling vid Lunds universitet om Pippi Långstrump.

Det är Pippi för hela slanten.

Varför detta intresse för Pippi Långstrump?
– Mina kollegor i Tyskland tycker det är roligt att jag är en rödhårig svenska som skriver om Pippi Långstrump. För mig började det med min förvåning när jag som barn kom till en tysk bokhandel och upptäckte fem olika visualiseringar. Många av oss svenskar ser Pippi i Ingrid Vang Nymans version. Sedan dess har hon visualiserats på olika sätt runt om i världen. Jag tycker det är en intressant påminnelse om att vi alla ser på världen med olika blickar beroende på vårt kulturella bagage.

Hur skildrar Astrid Lindgren själv Pippi Långstrump?
– Enligt Astrid Lindgren var Pippi rödhårig med flätor. Hon har klänning, men hon beskriver inte hur lång eller kort den är. Hon beskriver strumporna, men inte om de sitter uppe med strumpeband eller inte. Skorna är för stora, skriver Astrid, men hur? Det får illustratören tolka. Att flätorna står rakt ut skildras heller ingenstans i text.

– I den första västtyska versionen ligger Pippis flätor ned sedesamt och hon är en prydlig flicka. I Frankrike är Pippi inte rödhårig utan blond. Det franska förlaget menade också att inga barn skulle tro på att Pippi lyfter en häst. Franska barn vet att detta inte går, de har upplevt krig och var till skillnad från svenska barn inte naiva, menade förlaget. I stället lyfter Pippi en ponny, för det var mer trovärdigt?

Nu studerar du Pippi i DDR – hur kommer det sig?
– Det politiska runtomkring Pippi Långstrump är intressant. När kommer hon, och när kommer hon inte? Varför tar det så lång tid i vissa länder? Just i DDR är jag särskilt intresserad av att barnlitteraturen blev den ventil man hade för att utrycka det man inte kunde uttrycka i vuxenlitteratur. Ändå kom hon inte till DDR förrän 1975, trettio år efter att böckerna gavs ut i Sverige. Hon ansågs provokativ, kom i liten upplaga och såldes under disk till partilojala. Att DDR ändå gav ut Pippi berodde på viljan att ha en god relation till Sverige.

– Men även om boken var svårtillgänglig kunde man se Inger Nilsson på västtysk teve om man skruvade teveantennen på rätt håll i vissa regioner.

Du studerar även östtyska barns brev till Astrid Lindgren?
– Barnen som skrev till Astrid Lindgren hade ofta föräldrar som var mer västorienterade och tog risker. Astrid Lindgren fick också brev där det beskrivs hur hennes böcker smugglats över gränsen, genom dubbelfoder i handväskan eller bildörrar. Barnen drömmer om Pippi Långstrump-landet som är så nära, men ändå så långt borta, då gränsen är stängd. Ett barn skriver sina två första brev från Östtyskland, och det tredje från Västtyskland, då familjen lyckats fly. Nu försöker vi hitta Astrid Lindgrens svar till barnen.

Hur skiljer sig bilden av Pippi här jämfört med till exempel Östeuropa?
– Visualiseringar i forna Östeuropa är så fantastiska. Barnböcker hos oss har en tendens att rubriceras som populärkultur. Men barnlitteratur i forna öst togs på allvar. Det var kända och etablerade illustratörer som också illustrerade Pippi.

Vad betydde bilden för Astrid Lindgren själv?
– Om bilden varit viktigare för henne hade Vang Nymans illustrationer varit kvar. Det tyder på hur hon såg på text respektive bild. Bilden sågs mer som dekoration. När utländska förlag inte ville ha Vang Nymans illustrationer så sålde man bara texten. På senare tid har förlaget Rabén & Sjögren dock försökt marknadsföra Pippi med Ingrid Vang Nymans illustrationer och allt fler går tillbaka till dessa.

– Över filmatiseringarna vakade däremot Astrid Lindgren som en hök. Detta efter den första, nu bortglömda, Pippifilmen från 1949 då Pippi spelades av en 26-årig kvinna som satt i knäet på pappa Efraim. Det blev lite udda.

Text: Ellen Albertsdottir