Att skapa nya brottsrubriceringar har blivit ett sätt för politiker att visa handlingskraft. Samtidigt riskerar lagstiftningen att bli ett svårtillämpat lapptäcke, visar ny forskning från Malmö universitet.

– I stället för att utveckla den befintliga lagstiftningen har skapandet av nya brottsrubriceringar blivit ett slags politiskt signalsändande, säger Andreas Anderberg, lektor i straffrätt och en av redaktörerna för en ny bok om kriminalpolitik och det senaste decenniets straffrättsliga utveckling i Sverige.

Påskupploppen och de många skjutningarna har höjt temperaturen i debatten under våren men brott och straff har länge stått högt på den politiska agendan. Frågan har också fått allt större utrymme i medierna. Samtidigt har takten i de straffrättsliga reformerna accelererat.

– Lagen om blåljussabotage som trädde i kraft 2020 är ett exempel. Nu har vi ett nytt brott som gäller en specifik situation när det egentligen hade varit möjligt att i stor utsträckning använda den lagstiftning som vi redan har, säger Andreas Anderberg.

Han nämner lagen om barnfridsbrott som ännu ett exempel. Den kom till efter att barnkonventionen blivit svensk lag och syftar till att skydda barn som blir vittne till våld inom familjen. Och nyligen föreslog regeringen ännu en straffrättslig reform – att det nya brottet hedersförtryck ska införas i brottsbalken från och med den 1 juni i år.

Förutom att de nya brotten har blivit ett sätt att lyfta politiskt heta frågor är de också ofta riktade till särskilda grupper, menar Anderas Anderberg. Lagstiftningen som successivt utvecklats mot mer generella och heltäckande formuleringar, har under de senaste tjugo åren återigen blivit mer och mer specifik.

– Om vi tittar tillbaka 40 år i tiden så var inte kriminalpolitik en het fråga. Den har växt från 90-talet och framåt och också blivit ett område där både regeringen och oppositionen insett att det går att plocka politiska poäng genom alla dessa reformer.

Brottsligheten har förändrats där gäng och skjutningar också fått större medialt utrymme. Det har, trots invändningar från tunga remissinstanser, också bidragit till att driva på reformtakten, enligt Andreas Anderberg.

Vad är problemet med nya brottsrubriceringar?

– Risken är att de skapar problem för dem som ska tillämpa lagstiftningen. Det måste kunna bevisas att brottet i sig begåtts men också att gärningspersonen hade ett visst syfte, till exempel att kränka någons heder eller liknande. Det är svårt att leda i bevis. Det vore bättre och mer effektivt att inte införa specialbestämmelser utan i stället utgå från huvudbrottet.

Brottsbalken kom till i början av 60-talet och har nu fått så många tillägg att den kan behöva ses över i sin helhet, menar Andreas Anderberg.

– Det vore bra om politikerna inte hade så bråttom utan lyssnade mer på experterna. Annars riskerar lagstiftningen att bli mer och mer av ett svårtolkat lapptäcke. Det är det ingen som tjänar på.

Text: Jessica Bloem

Om forskningen

Andreas Anderberg är en av redaktörerna till den nya boken Teori och politik – Straffrätt i omvandling. Han är också författare till kapitlet Åt var och en sitt: Straffbestämmelse, straffskärpningsgrund eller både och? Läs mer om forskningen